lördag 23 september 2017

AfD:s framgångar bra för FDP?

Den 24:e september är det val i Tyskland. Det finns nu en tidigare oanad möjlighet att liberala FDP (som åkte ut ur Bundestagen efter det senaste valet) blir regeringsparti. Hur kunde detta hände?
FDP är nu tredje eller största parti beroende på vilken opinionsundersökning man vill tro på. Min teori är att det populistiska partiet AfD:s framgångar även hjälpt till att ge FDP vind i seglen. Grunden till detta är den politik som i snart två decennier förts av Merkelregeringen. Staten har enorma skatteintäkter och arbetslösheten är längre än på årtionden. Samtidigt märker många människor inte att livet blir bättre. Trots hårt arbete och höga skatter är det svårt för tyska föräldrar att få dagisplats till sina barn eller vårdplatser till sina föräldrar.
Lägenhetsbristen ökar (om än det ännu är en bra bit kvar till de svenska nivåerna). Gator är trasiga, broar rasfärdiga, internetdåligt utbyggt, tåg kommer inte i tid, på motorvägarna uppstår på grund av eviga byggarbeten ständiga proppar med timslånga köer som följd. Landet lider av infarkt. Oavhörligen tyngs medborgarna av nya skatter och avgifter. Angivligen för att finansiera infrastruktur och omsorg. Men i verkligheten för att göda den allt större cancerböldsartade och omättliga byråkratin.
Folk börjar bli innerligt trötta på storkoalitionen mellan CDU och SPD (så kallade GroKon, ”Großkoalition”). Det är ett evigt upplägg som ger väljare en känsla av alternativlöshet och urholkar förtroendet för demokratin. Varför ska de överhuvudtaget rösta om resultatet ändå alltid är en koalition mellan CDU och SPD?
Merkel har ingen egen politik. TV-duellen mellan henne och SPD-ledaren Martin Schulz var det tröttaste och mest omotiverade som jag någonsin bevittnat. Jag tror att Merkel sov stående. Direkt efter duellen döpte folk om den till ”duetten”. Det var så uppenbart att de inte debatterade mot utan för varandra. För sin GroKo. Merkel tycks liksom sin företrädare Kohl för evigt vilja sitta på kanslerposten. Mark Twain lär ha sagt: ”Politiker är som blöjor, bör bytas ofta och av samma anledning“. Att så inte skett har givit bördig grogrund för AfD, (”Alternativ för Tyskland”).
I grund och botten är det debatten om de senaste årens stora invandring som drivit på AfD:s opinionssiffror. Den till synes eviga regeringskoalitionen mellan kristdemokratiska CDU och socialdemokratiska SPD pratar inte gärna om invandringens baksidor. AfD har inte varit sena att profitera på regeringens ovilja att tala om sin invandringspolitik. Med mer eller mindre smakfulla uttalanden och utspel har de vunnit många röster bland frustrerade väljare. Valplakaten är ganska talande för AfD:s linje. Ett valplakat visar två kvinnor klädda i bikini. Bildtexten säger: ”Burka? Nej, vi föredrar bikini!” En annan bild visar en gravid kvinna som ligger på rygg i gräset. Bildtexten säger ”Nya tyskar? Gör vi själva!”
De stora regeringspartierna har misslyckats med att bemöta AfD:s budskap med motargument. Endast de mindre partierna har tagit debatten. Främst FDP som vare sig tvekat att bemöta AfD:s völkischinslagen i AfD:s budskap eller att tala öppet om de problem som massinvandringen fört med sig.
FDP har presenterat ett ambitiöst program där asylsökande som saknar rätt att stanna i landet skall kunna sändas tillbaka till sina ursprungsländer. Detta utan att fastna i nationalistisk populism, brun retorik och xenofobi. Med andra ord: Ett alternativ till AfD.
För några år sedan drev den då så populäre tyske programledaren Stefan Raab hårt med det i stort sett raderade FDP. Han gjorde sig lustig över den dåvarande asiatiske partiledaren Philip Rösler, kallade honom ”Fipsi” och drev med honom för att han var kines. Nu är Raab borta ur etern. Philip Rösler har gett plats åt efterträdaren Christian Lindner och partiet är på väg att erövra Bundestagen. Man skulle vilja fråga Stefan Raab vem som skrattar nu.
Merkel är formbar. Hon sade tidigare att kärnkraften inte skulle avskaffas, att det inte skulle införas biltullar eller minimumlön. Allt detta har hon nu infört som följd av sin pragmatiska politik för att alltid få sitta kvar vid makten. Med SPD i regeringsbåten har hon sakta omvandlat Tyskland till ett land med allt större stat, ett enormt skattetryck och allt fler sociala utgifter och ekonomiska subventioner. Med FDP som regeringspartner kan staten bantas, skatterna sänkas och subventionerna avskaffas. Låt oss hoppas att det blir så.
Detta är FDP:s stora chans.

tisdag 22 augusti 2017

I rymden kan ingen höra dig skrika "vad fan hände med alien?"

För några månader sen besökte jag vår lokala biograf och såg den nya Alienfilmen – Alien Covenant.
Filmen gick ganska sent (halv tolv på natten) och det var torsdag så jag var mer eller mindre ensam i biografen. Faktum var att vi inte var mer än kanske åtta personer i salongen. Jag hade hela främre salongen för mig själv och kunde sträcka ut mig bekvämt i biosätet. Det fanns inte ens någon där för att kontrollera min biljett och när det blev glasspaus (en viktig tysk tradition) så dök det inte upp någon glassförsäljare. Som tur var stod det åtminstone en kvinna i ölståndet. Så jag kunde köpa två öl till föreställningen.
***SPOILER ALERT***SPOILER ALERT***SPOILER ALERT***SPOILER ALERT***
Om ni inte har sett filmen än så bör ni sluta läsa här. Har ni inte sett Alien och Aliens får ni skylla er själva. Och om ni inte har sett Alien 3-4, AvP eller Prometheus så kan jag bara gratulera.
Alien Covenant är relativt bra. Relativt. Den är full av referenser till Alien, såsom den drickande fågeln som vi också såg i Nostromo eller att en av karaktärerna heter Tennesse. I Alien hette kaptenen Dallas. Den är även full av referenser till Wagners opera Rhenguldet, Shelleys Ozmyadisdikt och Nietsches filosofi.
Jag älskade Alien. Det var en fantastisk film som mig veterligen skapade hela space horror-genren. Jag var elva år gammal när jag första gången såg Ridley Scotts Alienfilm från 1979. Jag satt ensam nere i hobbyrummet i vår villa i Lännersta och var paralyserad av skräck. Allt var så fantastiskt – den ödsliga musiken, universums tomhet, det skruttiga gamla rymdskeppet med sina klingande rostiga kedjor och droppande tak, den rökande space truckerbesättningen på uppdrag i galaxens utkant, instängdheten i den yttre rymden med ett monster vars enda intresse var att döda dem alla. Jag var förälskad. I synnerhet var jag förälskad i det främmande (på engelska ”alien” och grekiska ”xeno”), obegripliga och storslagna.
Alien är ett mästerverk. Allt är bra. Alltifrån Dan O'Bannons (killen spelade även Sgt. Pinback i den fem år äldre rymdkomedin Dark Star som har klara kopplingar till Alien) HP Lovecraftinspirerade manus, Scotts regi, HR Gigers geniala biomekaniska design av xenomorfen och den övergivna planetoiden och främmande rymdskeppet där monstret hittades, Carlo Rambaldis finurliga konstruktion av xenomorfhuvudet, Ron Cobbs och Chris Foss design av de mänskliga aspekterna såsom Nostromos interiör och rymddräkterna, Jerry Goldsmiths kusligt ödsliga soundtrack och självklart även skådespelarnas starka insats. Allt är helt perfekt. Som ett fantastiskt konstverk skapat av renässansens största begåvningar.
Filmen var lågbudget utan att verka vara det. Rymdskeppet Nostromo var till stora delar sammansatt av skrot (såsom ett skrotat bombflygplan). En teknik som art directorn Roger Christian lärt sig under arbetet med Star Wars. Detta bidrog till att skapa den ”used universe”-stämning som är så typisk för Star Wars och Alienfilmerna och som vi ironiskt nog har att tacka producenters ovilja att finansiera sf-filmer vid 1970-talets slut för. Datorskärmarna ombord på Nostromo var huvudsakligen lågupplösta och skapade en känsla av industri och användbarhet-utan-glam. Xenomorfens läppar var gjorda av kondomer och det kraschade rymdskeppets interiör bestod till stora delar av benknotor som modellerats över och airbrushats av HR Giger själv.
Alientematiken är som en blandning av John Carpenters (tre år yngre) The Thing och rymdmästerverket Forbidden Planet från 1956. Med The Thing har den den viscerala Lovecraftskräcken och det oförklarade gemensamt. John Carpenter förklarar inte heller var monstret kommer ifrån, om det är dess rymdskepp som kraschat i Antarktis is eller om rymdskeppet tillhör något annat okänt rymdsläkte. Med Forbidden Planet har den den urgamla och sedan länge utdöda civilisationen (som bara låter sig anas av de rymdresande karaktärerna) gemensamt.
Eller som i HP Lovecrafts fall; Lovecraft skildrade en värld där människorna var små och obetydliga i jämförelse med universum fullt av skrämmande kosmiska urväsen. ”That is not dead which can eternal lie, and over strange Eons even death may die“, skrev han. Eoner i ett flera miljarder år gammalt universum.
Det var det outtalade, avsaknaden av förklaringar, som gjorde den så fantasieggande. Man såg allt ur besättningens perspektiv (liksom i de första Resident Evilspelen eller första Cubefilmen där man bara kunde gissa vad i helvete det egentligen var som pågick). Rörde det sig om en biomekanisk civilisation? Miljontals år gammal och så främmande att vi inte kan förstå den? Det var det läskiga och lockande med Alien. En egen mytologi som aldrig berättas.
När jag för första gången såg James Camerons Aliens var det en annan upplevelse. Jag gillade den. Det var en bra actionfilm med stark budget men den saknade den första filmens magi.
De filmer som därefter följde bör och skall inte nämnas. Jag blev bara alltmer missnöjd och besviken för var film som följde. Därför var mina förväntningar gigantiska när Ridley Scott äntligen skulle ta tag i franchisen igen och göra en ny film – Prometheus. Men Prometheus kändes bara som en dålig remake på Alien samt New Ageflummigt mischmasch av kreationistiska idéer och sci fi-klichéer.
Döm alltså av min nervositet inför Alien Covenant. Skulle den också vara en besvikelse? Det var inte utan en viss oro som jag satte mig i biostolen. Men den var inte en besvikelse. Det var en bra blandning av filosofin i Prometheus och skräcken i Scotts första Alienfilm. Toppat med mycken dataspelstematik. Filmen är proppfull av rymdfilmsklichéer – blixtrande styrhytter (varför blixtrar det alltid och ryker i styrhytten när rymdskepp drabbas av angrepp eller meteoritskurar?), visceral rymdskräck, trånga korridorer fulla av rör och sladdar, rymdskeppsdatorer som talar med mjuka kvinnostämmor. Eftersom Ridley Scott uppfunnit flera av dessa klichéer kommer han också undan med dem.
Syftet med de nya alienfilmerna är att förklara hur allting hänger ihop. Och det är förstås bra. Problemet är bara att det samtidigt bidrar till att krympa den oändliga världsrymd som alienmonstren härjar runt i. Storyn går i kort ut på att ingenjörerna/space jockeys skapade människorna med sin egen DNA. Sen skapade de biologiska vapen med hjälp av en svart olja kallad ooze (liknande den svarta smörjan i X-files). De ämnar använda oozen på människor (varför är än ej bekant) men misslyckas då biovapnen vänder sig mot dem själva. Människorna i sin tur skapar androider som sina egna avbilder. En av robotarna dödar sin mänskliga medresenär, Dr. Shaw (spelad av svenska Noomi Rapace), på väg till ingenjörernas hemplanet och använder hennes kropp som värd åt ett nytt släkte – xenomorferna (som dödar både människor och ingenjörer). Det är alltså inte längre vare sig xeno eller alien utan en tragisk saga baserad på fadersmord och farfadersmord. Elegant men ologiskt.
Robotarna (som O'Bannon inte ens velat ha i originalfilmen) har nu helt tagit över showen och gjort alienmonstren i bästa fall sekundära. Egentligen handlar den inte alls längre om xenomorferna utan om människorna, ingenjörerna och robotarna. De sistnämnda har drabbats av gudskomplex. En sjukdom som drabbar robotar i största allmänhet om man får tro populärkulturen. I filmer som Terminator, 2001 ett rymdäventyr eller I Robot revolterar robotarna mot och dödar sina skapare. Eller Data i Star Trek som ofta funderar över sin roll som skapad varelse. Listan kan göras lång. Det finns till och med teorier om att xenomorferna – dessa biomekaniska jätteinsekter – också är en sorts androider (eller xenoider).
I Ridley Scotts Blade Runner från 1982 har robotarna också problem med sina skapare. I en scen dödar roboten Roy (Rutger Hauer) sin skapare - företagsgrundaren Dr. Eldon Tyrell. Scotts robotar omfattas uppenbarligen inte av några Asimovdirektiv som förbjuder dem att döda någon. Den androide protagonisten i Prometheus/Covenant, David, tycks samtidigt vara besatt av skapandet.
Tyrell har många likheter med företagspatriarken i Alien, Sir Peter Weyland, grundare av Weyland-Yutani Corp. Båda är grundare av megakorporationer, de är besatta av att skapa nytt liv. Kanske de till och med betraktar sig själva som gudar? Båda ignorerar vad deras handlingar kan ha för negativa konsekvenser för andra. (Även sir Spencer, grundare av Umbrella corporation i Resident Evilspelen, kan inordnas i detta nobla sällskap.)
Kopplingarna mellan Blade Runner och Alien slutar inte där. Enligt det inklippta extramaterialet i Alien arbetade Dallas för Tyrell corporation. Dessutom är datorbildskärmen i Blade Runner identisk med den i räddningskapseln Narcissus i Alien – med exakt samma siffror och allt. Men det kan förstås även bero på att han har återanvänt filmmaterial.
Det är mycket som inte stämmer med Alien vs. Prometheus/Covenant. Som att den mumifierade space jockeyn i Alien är så mycket större än ingenjörerna i Prometheus/Covenant. Det är också svårt att förstå hur mumien i Alien kan vara flera miljoner år gammal om nu händelserna i Prometheus/Covenant utspelade sig några år innan Alien. Märkligt är också att Ridley Scott i Covenant väljer att ta avstånd från den klassiska gigerska biomekaniska stilen och istället ger ingenjörerna en antikinspirerad miljö.
Vill man vara elak kan man säga att Ridley Scott, mannen som påstås ogilla science fiction, på sätt och vis förstört O'Bannons skapelse. Men O'Bannon är sedan flera år död och hann inte uppleva detta. Liksom Star Wars – The Phantom Menace bevisar Covenant att filmer sällan är enstaka geniers skapelser utan resultatet av flera kreativa och uppfinningsrika personers samarbete.

torsdag 15 januari 2015

Pälsar överallt

Vegan är temat på allas läppar. Veganska kokböcker går åt som smör i solsken och köttproducenter har börjat producera vegetariska korvar.
Man kunde mena att det går framåt. Om det bara inte vore för denna förbaskade vinter med sitt förbaskade mode. Så fort temperaturerna sjunker börjar döda tvättbjörnar, mårdhundar, kaniner, rävar (till och med hundar och katter) erövra de svenska städerna. Den ena människan går runt med en tvättbjörnspälskrage. Den andra stoltserar med en kaninpälsmössa. Överallt ser man dem. Pälsar som en gång hade nos och fötter. För ett halvt århundrade sedan bar enbart gamla damer päls. De ville visa upp sin rikedom. Men utöver beundran väckte det också avsky hos andra människor.
Decennier gick och päls gick ur mode. Många ansåg att det var ett vulgärt och onödigt djurplågeri. Hur kan det då komma sig att detta vansinne nu har kommit tillbaka? Hur kan det komma sig att människor som älskar, skämmer bort och behandlar sina hundar som familjemedlemmar samtidigt klär sig i andra hundars päls? Är detta inte dubbelmoral på gränsen till schizofreni? I de mesta fall tror jag inte ens att människor är medvetna om att de klär sig i äkta päls. Så billig kan äkta päls ändå inte vara, resonerar de. Det måste vara fuskpäls. Den tragiska sanningen är att massor med människor köper äkta päls utan avsikt att göra det. Ofta som detalj på en stövel, jacka eller mössa.
Äkta päls är ofta billigare än fuskpäls – och anledningen är enkel. De flesta pälsar kommer från Kina. Djuren flås ofta medan de fortfarande lever. Det finns mängder av videor på nätet för den som inte tror mig. Jag rekommenderar er att se dem. Men jag varnar er - det är upprörande bilder. Djuren lever ofta i flera minuter efter att deras hud slitits av deras kroppar. Lidandet är ofattbart. Och det drabbar hundratals miljoner djur varje år. För att inte tala om de gäss som ger oss gåsdunet till våra jackor. Det är början på ett nytt år. Jag ber er – tänk efter innan ni handlar. Lägg hellre ut ett par extra kronor på en djurfri produkt. I slutändan är det ändå vi konsumenter som bär det yttersta ansvaret. Med vår hjälp kan lidandet få ett slut.

fredag 2 maj 2014

Svärdfäktarfloskler och nazism..

Idag hade jag en intressant diskussion med en person som jag i övrigt haft ganska hög respekt för. Denna diskussion gjorde mig dock tveksam om ifall mitt omdöme svikit mig eller ej. Denne kamrat sade att:
"Apropå rasistdemonstrationer och antirasistdemonstrationer. En fäktmästare jag hade en gång i tiden förklarade att det fanns två sätt att hantera en attack. Det ena är en perfekt "parade riposte" (att parera motståndarens attack och slå tillbaka) - det andra är att inte vara där. Jag tänkte att det absolut bästa sättet att hantera nynazister och andra hatideologiers demonstrationer - det är att inte vara där. Inte motdemonstrera, inte skrika hat, inte slåss med rasister. Bara inte vara där. Det skulle bli själva sinnebilden av en misslyckad demonstration. Ingen kommer dit, ingen bryr sig. Då skulle vi snart slippa deras tåg på gator och torg, eftersom de inte skulle få den konfrontation de vill ha. Men det är väl en utopi, antar jag. Det finns tillräckligt med hatare i andra grupperingar, som gärna bemöter nynazisterna med samma sorts hat, samma sorts slagord, samma våld. Som fotbollshuliganer, ungefär. Och så fortsätter det, år ut och år in."
Detta är, som jag ser det, en ytterst naiv syn på nazister. Som om de demonstrerar för att få uppmärksamhet av motdemonstranter. Det är knappast motdemonstranterna som hägrar, utan dominansen. Dominansen över människor. Att kunna visa sin styrka utan varje motstånd. Såsom skedde i Rostock 1992 när nazisterna angrep och tände eld på en flyktingsförläggning, påhejade av stadsdelens invånare, utan motdemonstrationer och utan att polisen ingrep. Det fåtal motdemonstranter som kom dit mejades snabbt ned av polisen och fördes till stadens häkte. Pöbeln tilläts fortsätta angripa flyktingshuset i flera dagar innan Hamburgs polis slutligen ingrep.
En man med invandrarbakgrund svarade svärdfäktarens påstående med:
"Som jag ser det så räknar inte din fäktmästare med att attacken träffar någon annan när du går därifrån. För så är det säkert i en duell. Märk att de flesta av offren för nazisternas våld är ensamma stackare som bara råkar vara på en gata där det INTE finns någon som är beredd att konfrontera nazisterna."
Då svarade vår svärdfäktarvän att:
"Fast det är inte obekvämt för dem om vi möter dem med aggression på gator och torg. Det är just konfrontation de vill ha."
Det är just detta som är det naiva, att nazisterna skulle bry sig om honom – en rödvinsdrickande medelklassnubbe. De bryr sig inte om konfrontationer. De vill bara slå invandrare på käften. Vår vän med svärdfäktarmetaforerna tycks dock inte fatta skillnaden. För då killen med invandrabakgrund svarade:
"Problemet är ju att du utgår från att dom blir pacifister om ingen står i vägen för deras demo. Det är ju absut. Självklart så går dom längre än någonsin och känner sig säkrare än någonsin."
Då sade svärdfäktarsnubben att:
"[namn] jag misstänker att du helt enkelt gillar konfrontation du också."
På vilket han fick svaret:
"Ja [namn] du har rätt. Jag har älskat varenda sekund som nazister har fått mig att undra ifall jag kommer kunna undan med hälsan i behåll. Jag är säkert på att han som blev de 25 dokumenterade mordoffren som fallit för knivar och knytnävar för att dom varit invandrare eller homosexuella på fel plats hade det jävligt kul deras sista sekunder också."
Även jag kommenterade det sjuka hos svärdfäktarkillen att vända skuldbördan så att de som försvarar människovärdet bemöts med hat och att de som sprider hat bara ''utövar sin demokratiska demonstrationsrätt''.
Svärdfäktaren sade då att:
"Jag tycker att det är ganska fantastiskt att ett förslag om hur man kan bemöta aggressiva våldsprovokationer med något annat än aggressivt våld, kan få så aggressiv respons. Jag sitter nästan här och småmyser över detta förutsägbara resultat. Samtidigt är det tragiskt att det kan vara så svårt att se smartare lösningar än att bara gå i clinch."
Ja, du svärdfäktare, småmys vet jag. Småmys över nazister som strategiskt har utvalt målpersoner att mörda. Som sprängde en bomb i Köln 2001 och en 2004. Som går på mordturné och mördar människa efter människa. Som dödat poliser, invandrare och människorättskämpar. Småmysigt värre. För du tror ju att nazismen är "en liten randföreteelse som får alldeles för mycket uppmärksamhet". Berätta det för Mehmet Turgut som mördades i Rostock 2004 och berätta det för nazisterna som i går marscherade till hans minnessten för att visa att de inte ångrar någonting. (Nazisterna planerade för övrigt även att marschera till huset som de bränt 1992). Lägg du skuldbördan på det tusental rostockare som gick man ur huse för att visa att det får vara nog med hat. Gör det, för du är ju vit medelklass och behöver inte oroa dig för din egen säkerhet när du promenerar hem på kvällen. Ifall du blundar för problemen så försvinner de säkert. Tills den dag de mördar dig eller någon du känner vill säga. För blundade, det gjorde samhället när NSU gick på mordturné. Skuldbördan lades på offren, de var ju invandrare och säkert inblandade i skumma affärer. Det allra värsta är att personer som du får så mycket medhåll från andra vita medelklassnubbar. Men du ska minnas en sak min vän: Jag är glad att Winston Churchill inte resonerade som du. Låt mig citera den tyske pastorn Martin Niemöller som själv sattes i tyskt koncentrationsläger 1937:
First they came for the Socialists, and I did not speak out-- Because I was not a Socialist. Then they came for the Trade Unionists, and I did not speak out-- Because I was not a Trade Unionist. Then they came for the Jews, and I did not speak out-- Because I was not a Jew. Then they came for me--and there was no one left to speak for me.
Jag hoppas att även du förstår innebörden av detta citat. Du sade till mig att mitt exempel med Winston Churchills aktivism kontra Neville Chamberlains passivism var dåligt valt, eftersom "Sverige inte befinner sig i krig mot en främmande stat". Detta bevisar hur lite du förstår. Metaforen handlar inte om krig mot en främmande stat utan om att se problemen för vad de är kontra att låtsas att de inte finns. Tron att nazismen är en hydra som man bör svälta ihjäl är nämligen lika naiv som Chamberlains tro att Hitler skulle lugna ned sig om man bara lät honom vara ifred. Det är en naivitet som går ut över de människor som mördas, misshandlas och trakasseras medan självgoda svenssons väljer att titta åt ett annat håll. Istället för Churchill lyfte du fram Gandhi som ett lysande exempel på ickevåld. Ja, Gandhi är ett mycket bra exempel. Han sade bland annat: "You may never know what results come of your action, but if you do nothing there will be no result". Om man drar fram Gandhi i en diskussion så skall man minnas att han var pacifist, inte passivist. Det är bättre att göra en sittblockad på gatan än att göra en sittblockad hemma i soffan. Det skulle även Gandhi ha hållit med om.
Och en sak till..

torsdag 27 mars 2014

This weeks memeralia..

It's "Super Election Year" (local election + national election + EU election) in Sweden. Oh, the bliss. I'm allowed to choose if my shackles will be blue or red the next four years. Yay!