söndag 18 december 2011

God Jul!

Nu tar jag mig ett välförtjänt jullov. Jag åker iväg till Bayern och Schweiz för att fira jul och nyår.



God liberal jul alla mina vänner och må 2012 bli ett år i frihetens tecken.

söndag 11 december 2011

Farväl till feminismen?

Har feminismen någon framtid? Är den sönderkramad av politikerna? Döm själva: Ett seminarium på Engelsbergs herrgård tidigare i år, anordnat av tidskriften Axess och modererat av Lotta Gröning. Gästtalare är socialantropologen Stephen Sampson och författarinnorna Susanna Popova och Anita Du Rietz.



"I am woman. Hear me ... what?"

söndag 4 december 2011

Bloggarupprop: Frige dem som fängslats för sin åsikt!

Frihetssmedjan gjorde mig uppmärksam på blogguppropet för att frige de bloggare som fängslats för sin åsikt. Jag har skrivit under på detta upprop. Än är det inte för sent att lägga även ditt namn till listan.



Den arabiska våren har övergått i en blodig höst!

Jag återger här uppropet i sin helhet:

Frige dem som fängslats för sin åsikt! När pressfrihet inskränks och medier kontrolleras av statliga eller andra intressen, blir det medborgares uppgift att peka på missförhållanden. Internets medborgarjournalister är en viktig motor för utveckling av demokrati i många länder. Med bloggar och andra sociala medier som publiceringsplattform lyfts orättvisor och missförhållanden i vardagen i ett hårt kontrollerat medielandskap fram i ljuset.

Som den arabiska vårens historiska händelser visat är bloggare inte bara medborgarjournalister. Med sig bär de även hoppet om demokrati, fred och värdighet. Yttrandefriheten på nätet har blivit en av de främsta skiljelinjerna mellan demokrati och diktatur. Här lyfts orättvisor och missförhållanden i vardagen och med pennans makt arbetas det för förändring. Situationen för dem som engagerar sig för demokratisk förändring har på många håll hårdnat. I flera länder förföljs och fängslas aktiva som via sociala medier varit kritiska till sittande regim.

Ett exempel på det är de öden som drabbat de egyptiska bloggarna Alaa Abd El Fattah och Maikel Nabil. Alaa Abd El Fattah är en av centralfigurerna i den sedan många år enormt stora och levande egyptiska bloggosfären. Redan 2006 greps han, då av Mubaraks regim, för att statuera exempel. Bloggare som kritiskt diskuterade det som hände i Egypten ansågs vara ett hot. Tyvärr har det inte förändrats och i den demokratiprocess som pågår är situationen allvarlig. Sedan en dryg månad har Alaa åter suttit inspärrad. Denna gång av det i Egypten nu styrande militärrådet.

Hans tid i fångenskap förlängs med två veckor i taget, vilket orsakar stor oro i hans familj och särskilt hos hans höggravida hustru. Processen mot honom handlar med all önskvärd tydlighet om att inför det nyss avslutade valet tysta en viktig politisk knutpunkt i denna unga proteströrelse, som tidigare i år störtade diktatorn Mubarak och nu återigen protesterar mot vad man ser som fortsatta politiska orättvisor. Ytterligare en medborgarrättsaktivist, Maikel Nabil, har sedan slutet av mars i år suttit inspärrad, anklagad för att i sin blogg ha förvrängt den egyptiska militärregimens slogan "Militären och folket är en enad hand".

Han diskuterade och kritiserade utvecklingen efter Mubaraks fall under rubriken "Militären och folket är aldrig en enad hand". Detta tolkade militärregimen som en attack mot systemet och fängslade Maikel, som nu avtjänar ett treårigt fängelsestraff för högförräderi. Alaa och Maikel är långt ifrån ensamma. De används dessutom som varnande exempel för att skrämma andra att inte utmana och kritisera orättvisor eller tala i situationer när andra tiger. I en demokrati under uppbyggnad är detta tecken på en farlig utveckling som omvärlden bör reagera på.

Vi som undertecknar detta har alla, liksom Alaa och Maikel, valt att delta i den offentliga samtalet via bloggar och andra sociala medier. Vi vill och hoppas att fler vill lyfta frågan om vikten av det fria ordet och därtill visa för omvärlden att vi ser och vi bryr oss. Åsikts- och yttrandefriheten måste respekteras, och alla bloggare som fängslats för sina åsikters skull måste omedelbart friges! Vårt budskap är klart: Frige det fria ordets förkämpar!

---

Free the imprisoned Egyptian bloggers! In times when freedom of the press is supressed and media controlled by government or other interests, the responsibility of pointing out wrong-doings, falls to the citizens. The civil journalism found on the internet form an integral engine for developing democracy in many countries. With blogs and other social media as their tools, they expose injustice and misconduct in the society, even when the media landscape is being completely controlled.

As the Arab Spring's historical events have shown, bloggers are not only citizen-journalists. With them they carry the hope of democracy, freedom and dignity to all. Freedom of speech on the internet, has become one of the most important dividing lines between dictatorship and democracy. Here you lift injustice and wrong-doings in the every-day life, and with the might of the pen you work towards change. In many places the situation, for those that are engaged in democratic change, has become increasingly difficult.

Several countries imprison or persecute people that critize their governments openly in social media. One example of this is the faith of the Egyptian bloggers Alaa Abd El Fattah and Maikel Nabil. Alaa Abd El Fattah is one of the main activists in the large and lively egyptian bloggoshere. In 2006 he was arrested, by the Mubarak regime, to set an example to other bloggers. Bloggers that critically discussed the things that happened in Egypt were regarded as a threat. Unfortunately nothing has changed and today the process of democratization is endangered by this. About a month ago, Alaa was imprisoned again.

This time it was the ruling Military Council of Egypt. His time in captivity is prolonged by two weeks at a time, which causes his family great concern, and especially his pregnant wife. The process against him shows that the aim is to silence an important node in the movement for democracy in Egypt, before the election. Earlier this year this movement toppled the dictator Mubarak, and it is once again taking the protests out to the streets. Yet another civil rights activist, Maikel Nabil, has been in prison since the end of March this year, accused of distortion of the slogan ofthe Egyptian Military Council, 'the army and the people are one hand', at his blog.

He discussed and ciritized the development after the fall of Mubarak, under the heading "The army and the people are never one hand". This was interpreted by the regime as an attack on the system, and Maikel is now serving a three-year sentence for high treason. Alaa and Maikel are far from alone. In addition, they are used as warning examples to intimidate others not to challenge and critisize injustice, or speak in situations where others remains silent. In a democracy-under-construction, this is a sign of a dangerous development that the surrounding world ought to react on.

We, the undersigned, have all, just as Alaa and Maikel, choosen to participate in the public conversation through blogs and other social media. We hope that more people wants to raise the issue of the importance of free speech, and show the surrounding world that we take notice and that we care. Freedom of speech and thought must be respected, and all bloggers that are being imprisoned because of their opinions must be freed immediately! Our message is clear: Free the champions of free speech!

skriv under vet jag.

fredag 25 november 2011

Vågmästarstrategins misslyckande

Jag (tillsammans med många andra) gick med i piratpartiet då jag såg det som en förkämpe mot övervaknings- och storebrorssamhället. DRM och fildelning intresserade mig inte i samma grad, men jag var beredd att ställa mig bakom dessa i mitt tycke sekundera frågor för att få ut huvudbudskapet, så som jag förstod det - integriteten.

Men var stod partiet i andra viktiga frågor? Barnomsorg, skola, vård? Vart stod partiet i fördelningsfrågor? Det fanns medlemmar (mig inklusive) som försökte vidga partiets program. Men vågmästarstrategin gick segrande ur striden.

Jag tror att detta vägval betalade sitt pris i riksdagsvalet 2010. PP fick betydligt mycket färre röster än förväntat och min analys lyder: Folk visste inte var partiet stod i andra för dem viktiga frågor. Därför avstod de från att lägga sin röst på PP. Eler snarare: De visste att partiet inte hade några åsikter i övriga frågor.

Inom partiet skylldes resultatet på valsedelmygel i vallokalerna och mediaskugga. Men man vägrade att se sig själva i spegeln och hitta felet hos de enda som kunde åtgärda det - nämligen partiet självt.

Huvuddelen av de som lagt sin röst på PP i EU-parlamentet är liberalt sinnade människor. DEt är jag övertygad om. Skulle de lägga sin röst på PP om de inte visste om partiet skulle rösta ja eller nej till exempelvis högre skatter?

Att sedan PP sitter i den gröna gruppen i EU-parlamentet (en grup som just överlag är för högre skatter och mer stat) gjorde nog inte saken lättare för denna väljargrupp.

Att lägga sin röst på PP i EU-valet var nog förvisso inte så svårt för många väljare. Parlamentet känns ganska avlägset för de flesta svenskar. Avståndet gör att besluten blir suddigare och luddigare.

Där kan det behövas en bråkstake som rör om i grytan.

Till riksdagen är tröskeln högre. Där fattas beslut om rena plånboksfrågor. Folk vill veta vad som händer med deras pengar. Många liberaler valde nog därför att istället rösta på något alliansparti liksom folk med andra ideologiska preferenser valde att rösta på det rödgröna blocket.

Nu då liberaldemokraterna finns kommer nog en och annan piratpartist att flytta dit eftersom det partiet har som målsättning att bekämpa övervakningssamhället och driva en klar fördelningspolitisk linje.

PP har misslyckats med att formulera ett brett partiprogram. Så här med valet i backspegeln tycker jag att det var ett stort misstag. Partiets höstmöte 2011 lovade brett men levererade en fortsättning av den inslagna linjen - in i dimman. Det är tre år kvar till nästa val. Antingen skärper PP till sig, tar en ordentlig titt i spegeln och lär av det förra valets nederlag eller så är det dömt att marginaliseras ut ur samhällsdebatten.

söndag 13 november 2011

Piratpartiets höstmöte ...


... bestod huvudsakligen av gäspningar och elaka gliringar. Av de uttalade lärdomar från Berlins piratpartis framgångar och den utlovade breddningen av partiets program blev föga mer än inget. Återstår att se om partiet vågar segla ut på nya vatten eller tänker fortsätta att ruva i patent- och fildelningsvassen. Man kan nog lugnt satsa sina guldpiastrar på det senare alternativet.

I så fall kan nog partiets funktionärer räkna med en trist upprepning av valresultatet 2010.

söndag 6 november 2011

En lysande plan

Sådärja.

Politikerna har förbjudit glödlampor inom hela EU och som av ett under chockhöjs priset på redan svindyra "energisparlampor". Alla tillverkare höjer priset. Enligt utsago på grund av ökad efterfrågan. En slump? My ass. En "scam" är en bättre beskrivning. Smarta lobbysiter har drivit godtrogna (eller korrupta) politiker in i fållan och konsumenterna tvingas i brist på vettiga alternativ betala ockerpriser för ljuset. Mönstret känns igen. Det börjar göra ont att vara konsument inom unionen. Att hänvisa till kära och ömma frågor som miljöhänsyn är ofta ett utmärkt sätt att tjäna ett par extra kronor. Girighetens färg är ju trots allt grön.



Mr Greedy gillar energisparlampor.

söndag 16 oktober 2011

Vårdagsjämningens hjältar

Jag har ett litet projekt som går ut på att läsa alla mina seriealbum. Och de är många: Från Tintin, Johan & Lotta, Asterix, Spirou och Lucky Luke till Kalle Anka, Johan & Pellevin, Starke Staffan och Smurfarna samt många måååånga mer.

Jag var under flera år medlem i Tintins Äventyrsklubb och Serieförlagets bokklubb. Det blev således ett och annat album under årens lopp. Senast hade turen kommit till Linda & Valentins äventyr och albumet Vårdagsjämningens hjältar (i originalet Les Heros de L'Equinoxe).

Historien går i korta ordalag ut på att fyra hjältar från olika världar reser till planeten Simlane för att övervinna en mängd utmaningar och nå barnens ö Filena. Planetens egna befolkning blivit för gammal och skröplig för att klara denna utmaning. Om en hjälte lyckas med uppgiften blir han fader till en ny generation simlianer. Detta sker ungefär vid var hundrade vårdagjämning. Den tappre Valentin är Galaxitys utvalde representant för Jorden.



Berättelsen handlar egentligen om ideologier. De tre andra kämparna representerar var sin ideologisk riktning. En är uppenbarligen kommunist och kommer från en kollektivistisk planet där individerna reducerats till ren statistik och där all verksamhet industrialiserats. En annan är fascist och kommer från en planet vars enda mål tycks vara att under svärdet "rena universum med eld och blod". Den tredje är ekofundamentalist och kommer från en utvecklingsfientlig planet där all civilisation gått tillbaka och ersatts av en mycket enkel tillvaro utan tekniska hjälpmedel.

Men Valentin representerar ingen extrem ideologi. Då hjältarna nått sitt mål (ett tempel på öns topp) så får de berätta vilken framtid de önskar för planetens kommande generation. De tre andra hjältarna rabblar upp sina ideologiska plattityder. De ser alla framför sig en ganska inskränkt framtid, avgränsad av deras ideologiska ideal. Men Valentin vill bara att hans avkomma skall vara fri och lycklig. Att hans söner och döttrar skall få göra som de vill utan piska och koppel. Därför blir han utvald att bli fader till Simlanes barn.

Känns symboliken igen? Ideologier vill alltid ändra på människor och styra om dem efter den egna uppfattningen om vad som är "bra" och "rätt". Men ideologierna speglar inte verkligheten. De speglar åsikter om hur verkligheten borde vara. Ideologierna kan aldrig veta vad som är bra för folk. Det kan endast människorna själva veta. Och av just den anledningen väljer jag att kalla mig för "liberal".

söndag 9 oktober 2011

Jadu, Khadaffi ...

... egentligen hade jag ingen särskild relation till dig innan jag läste Lars Sjunnessons mästerverk Raj-Raj. Jag var för liten för att hänga med i händelserna kring Lockerbyattentatet eller dina konferenser med terrorister och diktaturer från hela världen så Raj-Raj fick duga som verklighetsbeskrivning. Terroristgruppen Kommando Otto Pelikan skulle kidnappa chefen för parkförvaltningen men råkade av någon anledning istället få med dig. Sen gick allt snett!

Du gav intrycket av att vara en sorts blandning av Michael Jackson, Big Z i Liftarens guide till galaxen, Slash och Pinochet. Sådär diktatorchic med färglada uniformer med enorma axelvaddar, en massa medaljer, krimskrams och övrigt jox. Flygarsolbrillorna, det burriga svarta barret och skepparkepsen var liksom pricken över diktator-i:et. En blandning av kitsch, terror och rock'n'roll. Vad är grejen med er diktatorer och dessa märkliga kostymer för resten?

Du gjorde en del knäppa grejer men absolut märkligaste uppträdandet var då du höll tal i FN:s generalförsamling. Varje talare fick femton minuter eller så att hålla låda på. Men du babblade och babblade och babblade i en och en halv timme. Lite som när John Cleese's karaktär, den klockfixerade rektorn mr Stimpson, håller sitt förvirrade och osammanhängande tal för skolöverstyrelsen i filmen Ursäkta, vad är klockan?. Det tycktes bara inte ta slut.

Du svamlade om att frånta USA bördan av att vara värd för FN, att Libyen var ett mycket stabilare land än USA (vilken ironi) och därmed en säkrare plats för FN-skrapan, att de afrikanska staterna måste sluta sig samman i en supermakt med Tripoli som huvudstad (eller hur) och att det behövdes en ny valuta som motvikt till euro, dollar och yen. Runt din hals hade du någon sorts sjal som inte ville hänga kvar utan hela tiden halkade ned från axeln så att du upprepat blev tvungen att hänga tillbaka den. Så fort du hängt upp sjalen halkade den av igen. Om och om igen. Detta förtog Che Guevaraimagen och stärkte John Cleeseintrycket. När du väl slutat mala var man nästan yr av utmattning. Jag tyckte synd om den stackare som blev tvungen att styra upp dagens fortsatta program. Hur lyckades man egentliga klämma in fortsatta talare efter din evighetslånga tirad? Kanske fick Östtimors talare acceptera att han strukits ur programmet på grund av tidsbrist? Vad vet jag?

Nå, hursomhelst. Du blir nog inte den store världsledare som du hade önskat. Det spelade ingen roll att du omvandlade dina tortyrceller till dumpplats för fångar insamlade av andra länders säkerhetstjänster, att du lade ned dina planer på att bygga atombomber eller att du spred libyska dinarer över världen som fredens frön. Då den arabiska våren blommade ut valde omvärlden att satsa på ett annat kort - demokratin. Nu är du inträngd i ett hörn och sitter och trycker i väntan på dina domare och bödlar. Jag är ledsen Khadaffi. Du skulle ha tagit tillfället i akt att lämna över landet och söka en slutgiltig pensionärstillvaro i valfritt sydamerikanskt land. Men du var för stursk. Du tog inte chansen och nu är det kört.

Så kan det gå!

P.s. Jag har laddat ned den gratisversion av din lilla gröna bok som du lade upp för att sprida ditt evangelium. Jag skall läsa den för att reda ut vad tramset egentligen handlade om. D.s.

tisdag 4 oktober 2011

Varför inte köpa en bok?



E-boken Getingboet finns nu att ladda ned på bokförlaget Sotinges hemsida. 32 sidor högspänning för endast $ 1,5 (10 svenska kronor). Svensk text. Nedladdningsbar som ePub och Mobi. Något att kura ihop sig med i läsplattans sken en mörk och kulen höstkväll.

söndag 11 september 2011

Tio år senare

Som de flesta andra minns jag givetvis vad jag gjorde den eftermiddagen för tio år sen då ett gäng terrorister kraschade in de där flygplanen i tvillingtornen och Pentagon. Jag hade precis kommit hem från IKEA för att inreda den nya lägenheten med min dåvarande flickvän. Vi hade fått skjuts av hennes föräldrar. Min flickvän gick ned för att vinka av dem. Undre tiden satte jag igång teven för att ha lite bakgrundsljud medan jag monterade ihop bokhyllan Billy.

Det var då jag fick se det. Först fattade jag ingenting. En upprörd röst talade om "tusentals döda" och "katastrof" till bilder av rök och en amerikansk karta full av små symboler representerande explosioner. Vad var det som hade hänt? Hade en främmande makt, en nation, slagit till med kärnvapen mot USA? Det kändes helt overkligt. Som att det inte skedde i vår värld utan i en annan hämtad från någon katastroffilm eller science fictionroman.

Så fick jag se dem. Tvillingtornen. Flygplanen som störtade in. Explosionerna. Röken. Och min första tanke var "Det ser ut som en dålig specialeffekt". Som i Independence Day. Det var inte långt innan som jag hade sett en dokumentär på teve om skolmassakern i Columbine och fått höra om de skrotade planerna på att kapa ett flygplan och störta det rakt in i ett höghus. "Vilka jävla galningar" kommer jag ihåg att jag tänkte. "Störta ett flygplan in i ett höghus!" Föga anade jag då att jag snart skulle få uppleva dessa vansinniga planer omsättas i verkligheten. Med ett fruktansvärt resultat. Tusentals döda; kontorsarbetare, brandmän, poliser och många, många andra. Ett land skakat i grunden. Angripet på hemmaplan med garden nere.

Själva tvillingtornen, WTC, hörde till min barndoms ikonoklastiska strukturer. Kurt Russell landade i science fictionfilmen Flykten från New York på ett av tornens tak med ett glidflygplan. Detta var på något sätt profetiskt. En science fictionfilm. Tornen skulle finnas även i framtiden. Det såg vi ju i filmerna. Det var som Coca-Colaskyltarna i filmen Blade Runner. Budskapet var solklart. Tornen finns nu, tornen kommer att finnas i framtiden. Men så blev det inte. Tornen försvann och med dem försvann den framtiden.

Jag grät då berättelserna om de döda började komma in. En kvinna hade ringt hem till sin man som bodde i San Francisco och talat in ett meddelande på telefonsvararen, väl medveten om att hon snart skulle dö. Hon ville bara berätta att hon älskade honom. Kärlek in i döden. En så stark kraft. En man ringde till räddningstjänsten, 911, och krävde att de skulle rädda honom. Han lät nästan förbannad för att de inte kom, att de inte kunde göra något. Samtalet avslutades med ett ångestfullt "OH, MY GOD!" då tornen rasade samman. Tekniken sparade deras ångest och skräck till eftervärlden. Ett fasansfullt sista budskap.

Spekulationerna satte igång innan tornen ens hade kollapsat. Vem var det som hade gjort det? Ett tidigt förslag från någon av experterna på TV4 löd PFLP, Palestinas marxistiska gerilla. Till och med jag med min ringa kunskap om världens betingelser insåg det osannolika i detta antagande. Hur skulle lilla PFLP som inte ens orkade slåss mot Israel lyckas genomföra en så här omfattande operation? Nej, jag såg framför mig en världsomspännande organisation med förgreningar i alla länder. Lite som Spectre i James Bondfilmerna – med undervattensbaser och hemliga laboratorier.

Men det dröjde inte länge innan experterna började peka mot en annan organisation – Al Qaida med den karismatiske ledaren Usama Bin Laden. Bin Laden sades gömma sig i Afghanistan, hos talibanerna, de där jävla dårarna som sprängt de urgamla Buddhastatyerna med bazooka. Jag hade sett honom ett par gånger på teve, i samband med attentatet mot USS Cole och på en engelsk dokumentär om talibanerna. Han såg ganska snäll ut, ansiktet utstrålade mildhet, men det som kom ur hans mun var fruktansvärt. Hur kunde en människa ge ett så kluvet intryck? Alla andra onda människor – Hitler, Saddam, Ayatolla Khomenei, Idi Amin – såg ju onda ut. Detta var en man som man hade kunnat bjuda hem på pannkakor med hallonsylt. Samtidigt var det en man som talade om död och förstörelse som vore det ett mål värt att kämpa för.

Usama Bin Laden blev genast skolgårdarnas favoritsamtalsämne. Barnen låtsades att de var han. Han var en människa som upptog allas våra tankar. All vaken tid och en avsevärd del av den tid vi sov. "Vad skall Usama vara på halloween" frågade Jay Leno på ett teveinslag kort efter elfte september. Svaret löd "Död"! Men det skulle visa sig vara en överdriven förhoppning. Usama gömde sig undan amerikanerna bland likasinnade i Afghanistans berg och Pakistans getherdebyar.

Nästan alla världens länder och regimer släppte sin grudge mot amerikanerna efter attentatet. De var beredda att begrava gamla gräl och att bygga nya broar. Till och med den gamle ärkefienden Khadaffi lovade att skrota sitt kärnvapensystem och vara amerikanerna till lags på alla möjliga sätt. Något som han ödesdigert nog också skulle visa sig vara. Några få ledare vägrade att fördöma attentaten. Bland annat Iraks diktator Saddam Hussein. Något som han å sin sida skulle komma att ångra bittert.

Samtidigt började den västerländska chocken och den påföljande skräcken/paniken över attentaten övergå i raseri och okontrollerbar hämndlystnad. USA:s omedgörlige och bland européer högst förhatlige president George Bush kom med uttalanden och utlåtanden osande av hård retorik. "Axis of evil", "with us or against us", "make no difference between the terrorist and those who harbour them" blev den nya tidens måtton. Amerikanerna krävde blod. De glömde bort att hela världen var på deras sida och förklarade följaktligen krig – mot hela världen.

Även i Sverige var reaktionen extrem. Samma kväll som tornen störtade samman stötte jag ihop med en man på en toalett i Stockholm. Han stirrade på mig. Sen sa han "Nu får vi göra vad vi vill, Det var dom som inledde det". Dom. Det var muslimerna han syftade på. Och intoleransen blev attentatets arvslott. Som ett led i kampen mot terrorismen avvecklades det öppna samhälle som väststaterna svurit att skydda. Man talade om demokrati och "our way of living" samtidigt som man med kraft och lust byggde upp motsatsen – ett övervakningssamhälle där krav på medborgarrätt och öppenhet betraktades med misstänksamhet och hat. Paniken tog underliga uttryck. Spelet Red Alert förbjöds till exempel under en tid för att det innehöll en scen där man som sovjetisk kommendör skulle inta World Trade Center.

Men det mest extrema uttrycket var det så kallade "War on terror" som president Bush deklarerade. Kriget mot terrorismen skulle få kosta vad det kosta ville. I resurser och i människoliv. Och det kom det också att göra. Trots världens protester inledde Bush ett invasionskrig i Irak, tillsammans med europeiska sympatisörer och under det inte så trovärdiga argumentet att Iraks diktator tillverkade "Weapons of mass detruction", massförstörelsevapen. Det fanns ingen bevislig koppling mellan Saddam och Al Quaeda eller några bevis för att Irak hade massförstörelsevapen, men nu var Pandoras box öppen, nu var allt tillåtet. Våldet släpptes fritt över världen. Och blodet skulle flöda.

Utöver det renodlade militära våldet uppfördes tortyrfängelsen i länder runt om i världen. Fångar fraktades med västregeringars (bland annat den svenska socialdemokratiska regeringen och dess utrikesminister Anna Lindh) goda minne via civila flygplatser (bland annat Bromma flygplats) till diktaturer såsom Egypten, Libyen och Syrien för att torteras och mördas. På det amerikanskt kontrollerade fängelset Abu Ghraib begicks fruktansvärda tortyr- och sexövergrepp mot civila irakier. Ambulanspersonal, journalister och vanliga stadsbor mördades med anfall från himlen eller inför arkebusionspatruller. Fångar fördes till den amerikanska Guantanamobasen för att förhöras och utsättas för behandling som var förbjuden på det amerikanska fastlandet.

Den störtade Saddam hittades och avrättades. Men våldet bara tilltog. Irak hade inte haft några kärnvapen då USA invaderade. Det hade heller inte haft något Al Quaeda då amerikanerna gick in. Det hade det däremot nu. Al Quaeda blommade upp i den sekulära diktatorns frånvaro och landet badade i död, blod och sekteristiskt våld. Så småningom försvann krigets arkitekter Bush och Blair från sina maktpositioner. Den nykonservativa ideologi som predikat att USA hade rätt att angripa vem som helst var som helst började kännas härsken. Den hade skapat ett moraliskt urholkat USA. Ett moraliskt förfallet västerland, långt ifrån de värden som det påstod sig värna. Kriget i Irak och Afganistan kan ha kostat en miljon människoliv fram till dags dato.

2008 valde USA en ny president. Barrack Obama. En president som gick på val med löften om att ta hem soldaterna från Irak, att avsluta de nyimperialistiska krigen och att stänga det ökända Guantanamofängelset. Men så här tre år senare ekar fredspristagaren Obamas ord allt mer ihåliga. Krigen rullar vidare, Guantanamo har inte stängts och den militära budgeten börjar anta astronomiska proportioner.

Då Usama Bin Laden väl hittats och dödats av amerikanerna så var det väl ingen som längre trodde att någonting skulle ändras nämnvärt. Och det tycks det inte heller ha gjort. En trötthet börjar sprida sig över världen. Särskilt i ett USA vars ekonomi förgjorts av tio år krigande. Nya terrorattentat har genomförts. Bland annat i Norge. Men den här gången var det en kristen fundamentalist och ingen muslim som gjorde det. Och till skillnad från den elfte september valde norrmännen att leva som de lärde. De bemötte hotet mot demokratin med mer demokrati.

USA idag är ett helt annat land än vad det var innan det där attentatet för tio år sedan. Det är utmattat. Inte längre världens självklara ledare. Utmanat av uppstickare som BRIC-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina). Drunknande i statsskulder orsakade av krig och allmänt slöseri. Moraliskt och ekonomiskt skadat. En ny rörelse, Tea Party, har uppstått med krav på återgående till den isolationistiska och sparsamma politik landet fört innan det drogs in i ett annat krig genom ett annat angrepp inom landets gränser – Pearl Harbor. Det är inte längre de nykonservativa som har initiativet i den amerikanska högerpolitiken utan deras och demokraternas utmanare, Tea Party.

Men förändringen har även resulterat i en nedgradering av USA:s kreditvärdighet. Amerikanska kreditvärderingsinstitutet Standard&Poor's bestämde sig under gångna månaden att ta ifrån USA högsta betyget AAA. USA är inte längre toppvärderat. De amerikanska medierna valde att reagera genom att med näbbar och klor angripa S&P:s omdöme, att kräva att ett federalt kreditvärderingsinstitut skulle skapas samt att anklaga Europa för alla USA:s problem. Men innerst inne vet dom nog att svaret är ett annat: 9/11 blev USA:s öde, inte på grund av attentaten utan på grund av reaktionen. De tycks ha lyckats med det som terroristerna aldrig hade klarat av.

Så låt oss minnas attentatets offer och låt oss äntligen hoppas på en bättre och fredligare värld. Det börjar bli dags att skapa en sådan. För jag har inte ens kvar den där hyllan som jag skruvade ihop för tio år sedan, men följderna av attentatet kommer att följa mig och alla andra under resten av våra liv.

måndag 5 september 2011

Hur många offer skall kriget mot brukarna tillåtas kräva?

Droger tycks vara ett enkelt sätt för politiker att vinna enkla poäng, för tidningar att sälja lösnummer och för poliser att förbruka sina resurser utan att behöva lösa några svåra brott. Utredningar läggs på hög. Inbrott, övergrepp och mord förblir ouppklarade medan polisen jagar drogbrukare i storvulna massoperationer. Senaste exemplet på denna exempellöshet var då polisen under en konsert arresterade inte mindre än 104 personer för det tveksamma brottet att inneha och bruka droger. Det framkom inte vilka droger som polisen fann men man kan nog gissa att det rörde sig om cannabis – en drog som redan avkriminaliserats och legaliserats i vissa länder och delstater på grund av sina ringa skadeverkningar i jämförelse med exempelvis alkohol.

Polisen tycks ha punktmarkerat konserten i fråga på grund av de musikstilar som där förekom – reggae och hiphop). Kanske punktmarkerade de rentav huvudakten Timbuktu som en reaktion på hans önskan att Sverige äntligen legaliserar bruk av cannabis.

Men här kommer det värsta: Hälften av de arresterade hade aldrig tidigare varit i kontakt med polisen. Detta innebär att polisens gjort brottslingar av människor som inte tidigare varit till besvär för någon annan. Detta genom usel prioritering och orimliga lagar. Inga offer – inget brott är en gammal sanning, men den tål tydligen att upprepas. Om och om igen. Den repressiva linjen är i praktiken ett krig mot brukarna – ej mot drogerna. Det är i detta fall polisen och inte drogerna som förstör människoliv. Politikerna är naiva om de tror att de hjälper missbrukarna genom att brännmärka oproblematiska brukare som kriminella. Det är ett tecken på en vansinnig och urartad politik då man skickar poliser till konserter för att massarestera harmlösa brukare.

Men det finns förnuftiga röster även i Sverige. Magnus Linton har skrivit en alldeles utmärkt artikel där han pekar på att svensk drogpolitik dödar missbrukare och stämplar brukare. Jag citerar ett stycke:

Trots att fler missbrukare dör i Sverige än i andra länder råder konsensus i riksdagen om att landet är ett narkotikapolitiskt föredöme. Vi lever i en drogpolitisk paradox. Den bygger på sju missuppfattningar, tre osorterade fakta och en irrationell värdering. Sant är tre saker: a) jämförelsevis är det påfallande få svenskar som prövar narkotika, b) i fråga om antal tunga missbrukare ligger Sverige på EU-genomsnittet medan mer liberala länder som Nederländerna och Tyskland har färre, och c) den narkotikarelaterade dödligheten i Sverige ligger dubbelt så högt som EU-genomsnittet.


Det är dags att göra skillnad på brukare och missbrukare (då det gäller narkotiska preparat, mat, alkohol och allt annat som våra hjärnor kan göra oss beroende av). Samhället skall givetvis ge missbrukaren stöd att sluta. Brukaren skall de däremot ge tusan i. Börjar de bråka med brukarna och med hot, straff och vårdprogram försöka få dem att sluta så förstör de bara människoliv.

Det är ett fruktansvärt slöseri med offentliga resurser samt individuella livsutsikter och möjligheter. Människor som håller ordning på sina liv kan få hela tillvaron vänd upp och ned. De ser sina karriärer förstöras. De kan tappa kontakt med partner, familj och vänner på grund av myndigheternas framfart. Det är inte enbart brukaren som blir lidande av detta utan även dess nära och kära. Brukaren blir stämplad som kriminell och offer fastän han/hon kanske var en människa som klarade sig alldeles utmärkt innan väl- eller illamenande myndigheter gick in med blåljus och lagbok. Till och med det samhälle som myndigheterna finns till för att skydda blir lidande då yrkesverksamma och duktiga människor avlägsnas från yrkeslivet för att tillbringa tid i fängelset/vården eller sjunker ned i bötesskuldfällor.

Stöd missbrukare (av alla slag) då de vill sluta. Men låt brukarna vara ifred. Att jaga brukarna är enbart att göra dem en björntjänst och, i slutändan, rent kontraproduktivt för samhället i övrigt. Bruk och innehav av droger måste avkriminaliseras. Det är inte enbart billigare och mer effektivt utan även mer humant än den nuvarande hårda svenska repressiva linjen.



Om polis och politiker kunde lyssna till förnuftiga resonemang.

tisdag 9 augusti 2011

Då fascismen visar sitt rätta jag ...

... säg då inte att ingen varnade dig:

The future teaches you to be alone
The present to be afraid and cold
So if I can shoot rabbits
Then I can shoot fascists

Bullets for your brain today
But we'll forget it all again
Monuments put from pen to paper
Turns me into a gutless wonder

And if you tolerate this
Then your children will be next
And if you tolerate this
Then your children will be next
Will be next
Will be next
Will be next

Gravity keeps my head down
Or is it maybe shame
At being so young and being so vain

Holes in your head today
But I'm a pacifist
I've walked La Ramblas
But not with real intent

And if you tolerate this
Then your children will be next
And if you tolerate this
Then your children will be next
Will be next
Will be next
Will be next
Will be next

And on the street tonight an old man plays
With newspaper cuttings of his glory days

And if you tolerate this
Then your children will be next
And if you tolerate this
Then your children will be next
Will be next
Will be next
Will be next


(Manic Street Preachers, If you tolerate this then your children will be next)

fredag 5 augusti 2011

Mediemissar

I Christer i P3 ringde en kvinna in och berättade att hon för några år sedan tagit grepp i Hanoi Rockssångaren Michael Monroes skrev under en konsert. Hon hade inte gjort det en enda gång utan om och om igen. Detta trots att sångaren protesterade och försökte bli av med henne genom att svänga till med mikrofonen mot henne. Till slut hade han skrikit åt henne att ge fan i hans skrev. De två kvinnliga programledarna reagerade genom att flamsa och skratta. Dessutom tyckte de synd om henne. Hon var ju nämligen den som blivit utsatt för denna pinsamhet, stackars tjej. Som plåster på såren fick hon välja en önskelåt. Penisgreppen avfärdades muntert som ett plötsligt infall och en skojig historia.

Inget särskilt sagt om skrevgreppet som fenomen men man kan ju inte undvika att notera att män och kvinnor mäts efter mycket olika måttstockar. Om en man hade ringt in till radio och berättat en historia om hur han greppade en kvinnlig musikers bröst eller skrev så skulle han bli utskälld efter noter. Han skulle kallas "mansgris" och "våldtäktsman" och ord som "patriarkalt förtryck" och "sexuella övergrepp" skulle förekomma. Så är det nämligen i vårt jämställda land, kvinnor är offer - män är förgripare. Övergreppet tycks tydligen sitta i saken som vi har mellan benen, inte i handlingen i sig själv.

torsdag 4 augusti 2011

tisdag 19 juli 2011

Mina vännerrr...



Nu packar eder skribent samman sina tillhörigheter och åker på en välförtjänt semesterresa genom sommarsverige. Men i augusti är jag åter vid tangentbordet. Som en pendang till att Maria Larsson bränner 50 miljoner av skattebetalarnas pengar på att tuta i Sveriges smarta ungdomar att cannabis är farligare än alkohol vill jag passa på att påpeka att denna blogg till 100% är statligt ofinansierad. Och så kommer det alltid att förbli.

Glad sommar!

söndag 17 juli 2011

Myten om invandrarna och brottsligheten motbevisas

I ett aktuellt nummer (1 juli, 2011) av Finacial Times, FT, skriver Richard Florida[1] om den sjunkande brottsstatistisken i USA. Artikeln, under namnet "Why immigrants help your city stay crime free", pekar på att antalet begångna brott har sjunkit till sina lägsta nivåer på snart femtio år trots en stor arbetslöshet och den värsta ekonomiska svackan sedan den stora depressionen på 1930-talet. Än mer remarkabelt; minskningen var som allra brantast i USA:s stora städer, vilka fortfarande populärt uppfattas som kittlar för den kokande brottsligheten. Frågan som Florida ställer sig är: Varför?



Statistik på den minskning i våldsbrott som skett efter 1990-talets topp.

Forskning vid the Brooking Institution visade nyligen att de hundra största stadsregionerna i USA har tjänat mest på den sjunkande brottsligheten. Men även i förorterna var siffrorna överraskande: "Äldre och mer tätbefolkade förorter såg en snabbare minskning av brott än nyare och mer glesbefolkade framväxande och ickeurbana samhällen i metropolernas ytterkant" [min översättning]. Förhållandet mellan täthet och trygghet är för övrigt något som nätverket Yimby har pekat på i flera år. Ju närmre centrum och ju högre befolkningstäthet, desto tryggare. Ju längre bort från centrum och ju lägre befolkningstäthet, desto otryggare. Till skillnad från vad många människor tror är det dessutom mindre farligt i urbana utomhusmiljöer än i hemmets "trygga vrå" där de flesta våldsbrotten begås.

Mängder av teorier har framförts om den minskande brottsligheten; alltifrån det ökande antalet aborter som enligt förslagsställaren begränsat antalet oönskade barn (vilka enligt honom skulle ha större risk att växa upp till att bli kriminella) till det enorma bruket av häktningar för småbrott, att barn i mindre grad utsätts för bly, att de stora städernas poliskårer blivit bättre på att lösa brott eller att hederliga medborgare blivit bättre på att låsa och larma sina hem och bilar.

Mest förvånande har man funnit att brottsligheten minskat i samband med de svåra ekonomiska tiderna. Artikelförfattaren lät göra en egen undersökning och hittade ingen statistisk koppling mellan inkomstklyftor och brott eller mellan arbetslöshet och brott. Länken mellan brott och fattigdom tycktes snarare ha försvagats åtminstone under de senaste decennierna.

Ännu mer intressant, menar författaren, är att även kopplingen mellan brottslighet och rastillhörighet substantiellt har försvagats. I USA (liksom Sverige) understryks denna koppling i TV-nyheternas rubriker, polisdokumentärer och populärkulturen. Den stora skillnaden är att ordet "ras" i Sverige är utbytt mot "etnisk tillhörighet". Brookingsstudien bevisar att denna koppling, om den överhuvudtaget har existerat, försvunnit de senaste trettio åren.

James Wilson, expert på urban brottslighet, menar att denna trend snarast kan förklaras med positiva kulturförändringar. Kulturargumentet, säger han, kan hjälpa till att förklara inte enbart den nuvarande minskade brottsligheten utan även varför brottsligheten minskade under 1930-talets depression samt den explosion i brottslighet som inträffade på 1960-talet. Enligt Wilson berodde förändringen under den tidigare perioden på att människor i högre grad blev tvungna att ta kontroll över sin tillvaro medan en minskad känsla av tillhörighet i samhället bidrog till den ökning i brottslighet som inleddes under den senare perioden.

En ytterligare teori, som lagts fram av forskaren Alfred Blumstein, är att den nuvarande förändringen är följden av en så kallad "Obamaeffekt". Blumstein menar att unga svarta män har blivit mer stolta och att de hyser allt större hopp om sin egen framtid efter att Obama blivit president i USA. Denna nyfunna optimism skall ha gjort dem mindre benägna att lösa konflikter med våld.

Dessa teorier i all ära. Viktigast av allt, påpekar Florida, är nog en annan faktor: Den växande etniska och demografiska diversifieringen i städerna och stadsregionerna.

Floridas undersökning visade exempelvis att den spansktalande andelen av befolkningen är negativt associerad med urban kriminalitet. Brottsligheten minskade även i förhållande till den del av befolkningen som var HBT eller "ickevita". Men av alla variabler fanns det en som var mest konsistent negativt associerad med brottsligheten – platsens andel av utlandsfödda invånare. Med andra ord: Ju fler utlandsfödda, desto lägre brottslighet.

Detta går stick i stäv mot dem som demoniserar invandring och menar att den "bidrar till ökad kriminalitet". Det finns mycket antiimigrationsdemagogi i samhället - inte minst från etablerade politiker, media, debattörer och allsköns invandrarfientliga krafter. Logiken är hursomhelst klar, påpekar Elizabeth Kneebone, en av medförfattarna vid Brookingsstudien: "Brottsligheten minskade snabbast i de stora städer och tätbefolkade förorter som var fattigare, hade större minoriteter och större brottssiffror att börja med. På samma gång såg alla former av förorter sin andel fattiga, minoriteter och invånare av invandrarbakgrund öka. Då förorterna diversifierades, minskade brottsligheten".

Tillsammans med deras entrepenörsanda och deras vilja att lyckas, visar det sig även att invandrare är goda grannar som bidrar med många kulturella och ekonomiska faktorer vilka inverkar negativt på brottslighet. Inte enbart i deras egna utan även i närbelägna samhällen.

Brookingsstudien tycks således slå hål på några av vår tids stora myter; att invandrare bidrar till ökad brottslighet, att det är tryggare i glesbefolkade förorter än inne i tätbefolkade städer samt att det blir allt mer farligt att vistas på städernas gator och torg. Så om du vill känna dig riktigt trygg, flytta då till ett urbant område med tät och blandad befolkning - och gärna där det bor många invandrare.

[1] Richard Florida är författare till nya boken The Great Reset, chefredaktör på The Atlantic samt direktör för the Martin Prosperity Institute vid Torontos universitet.

fredag 1 juli 2011

Jag är arg ...



... på Danmark. Jag är det eftersom Danmarks riksdag idag röstade för att återinföra permanenta gränskontroller mot Sverige och Tyskland. Detta är inte enbart ett slag i ansiktet på svenskarna och tyskarna utan även på hela Schengensamarbetet.

Jag bor i norra Tyskland och arbetar för en dansk arbetsgivare inom gränshandeln. Frihandeln inom Schengensamarbetet är avgörande för min inkomst och betyder mycket för den gränsregion där jag bor. Mina arbetskamrater består uteslutande av danskar och tyskar. De är inte enbart mina arbetskamrater utan även mina vänner. När jag reser till Sverige för att besöka släkt och vänner så tar jag alltid vägen via Danmark. Jag älskar att åka över Öresundsbron, att hänga i luften mellan Danmark och Sverige och beundra hur solen glittrar i Öresund.

Planen var att jag skulle tillbringa min semester i Danmark. Jag ville se mig omkring lite grann i detta grannland. Detta har danskarna nu definitivt satt stopp för. Med sina permanenta gränskontroller bevisar de inte enbart att landets lagar dikteras av främlingsfientliga chauvinister, de visade även att de inte vill ha med sina grannländer att göra.

Och de kan få vad de ber om. Danmark måste inte vara med i Schengen. De kan lämna unionen när som helst. Eller tvingas att lämna den. Men fullt så enkelt är det inte för danskarnas del. Danmark är ett litet land med en befolkning som utgör 1% av den totala folkmängden inom EU. Landet är hårt beroende av handel med grannländerna och av turism. Frihandeln var en gåva som detta land borde tacka gudarna för. Liksom för min egen del är Danmark närmast beroende av denna frihandel.

Istället för att jubla spottar de sina grannar i ansiktet. Tyskarna känner sig av uppenbara skäl sårade och en harmsen vrede mot den lilla grannen i norr börjar sakta bre ut sig i befolkningen. De senaste veckorna har jag flera gånger hört uttrycket "Scheiße Dänemark" (Skitdanmark) uttalas av arga tyskar i alla olika tänkbara sammanhang. Är det detta som man strävar efter?

I Danmark avfärdas kritiken rutinmässigt som ett uttryck för tysk imperialistisk nationalism à la 1940-talet. Sådant är inte enbart omoget och barnsligt, utan även ett uttryck för falsk självrättfärdighet och rent historiemissbruk. Sluta slå tyskarna i ansiktet med historien som tillhygge. Titta er själv i spegeln. Vem är skurken nu? Denna bruna sörja av dansk perspektivlöshet spiller över på alla bra och hederliga danskar och gör dem till paria i Europa.

Danmark har konsekvent och grundligt raserat sitt rykte som fryntlig idyll med vänlighet och "hygge". Det gör mig ledsen och förbannad. Jag gillar många danskar och jag vill gärna gilla deras land. Men de gör det inte lätt för mig.

Huruvida Danmark skall uppfattas som en pariastat eller ej är inte upp till deras grannar utan till danskarna själva att avgöra. Det avgör de med sina handlingar. Fortsätter de att vandra på den bana av nationalism och främlingsfientlighet som de har slagit in på så gör de sig omöjliga i hela Europa. Och det kommer i slutändan enbart att drabba dem själva.

Fram tills dess att danskarna bestämmer sig för hur de vill ha det så kan de glömma att jag spenderar mina pengar på Tivoli, Ströget eller Legoland. De får skylla sig själva. Jag firar semestern i Tyskland och Sverige. Utan att passera Danmark.

måndag 27 juni 2011

Dagens citat


Apropå den ständigt aktuella förbudsivern kommer här en visdom från den amerikanske författaren Robert A. Heinlein (1907-1988):

"There is no worse tyranny than to force a man to pay for what he does not want merely because you think it would be good for him."

torsdag 23 juni 2011

För några månader sedan ...

... var jag i Göteborg. Det var TUR-mässa i Svenska Mässans lokaler. TUR-mässan är ett årligt evenemang som samlar verksamheter med koppling till turism, resor och möten. Mässan lockar mängder av fackbesökare och utställare inom hotell-, rese- och upplevelsenäringarna samt representanter för många länders PR-avdelningar. Dessutom lockas massor av semestersugna göteborgare dit med hopp om att kunna finna nästa resemål bland ländernas färggranna montrar.

Själv arbetade jag på TUR-mässan som representant för det företag som jag arbetar på i norra Tyskland. Jag stod tillsammans med representanter för olika hotell och gränsbutiker som hyrt små utrymmen i Tysklands färglösa och ganska trista paviljong. Alla andra länder hade satsat på vad som gjorde deras länder unikt. Grekerna bjöd på grekisk folkdans och ouzo. Danskarna bjöd på Köpenhamnskänsla och pölse. De tyska arrangörerna tyckte visst att det som bäst representerade Tyskland var lättaluminium och fotobilder på svenska bryggor. Inte storbystade dirndlklädda kvinnor med schneckenfläta och enorma ölbägare, inte bratwursttuggande gubbar med lederhosen och jägarmässor, inte mysiga bierstuben, utan ... lättaluminium.

Nåväl. På andra håll fanns det mer kitsch och klichéer att gotta sig åt. USA:s paviljong som föreställde den amerikanska drömmen, komplett med en liten trästaketinhägnad gräsmatta och äppelpaj var ... tja, en dröm. De diverse västindiska paviljongerna doftade nästan av saltvatten och kokosolja. Det var på håret att jag själv bokade en resa till Aruba efter att ha lyssnat på en lovsång om den fridfulla ön från dess saliga representanter.

På väg till toaletterna och den temporära rökavdelningen (det vill säga; glasgången över ån till parkeringshuset) stötte jag på den syriska paviljongen. Först trodde jag inte mina ögon. Den arabiska våren stod i full blom och tyranniska diktaturer runt om i Mellanöstern och Nordafrika föll ihop som korthus inför folkens vredgade protester. Trodde verkligen de syriska arrangörerna att de skulle locka svenska turister till detta land, plågat av repression och förtryck, med dansande dervischer? Den syriska besöksbyråns representanter var artigt trevliga men tycktes något sammanbitna. Kanske spökade oroligheterna i deras hemland i bakhuvudena då de berättade om antika städer och visade upp glansiga broschyrer med bilder på lyxhotell?

Föga anade jag, då jag några dagar senare reste hem från mässan, vilka grymheter som senare skulle utveckla sig i landet. Att Syriens president skulle sätta in säkerhetskrafterna mot den egna militären då den vägrade massakrera obeväpnade civilister. Att fängelserna skulle fyllas av människor som med lungornas fulla kraft och rösterna fulla av gråt och ångest bad om nåd inför sina bödlar. Att pansarvagnar skulle anfalla städer för att hindra deras befolkningar att fly över gränsen in till Turkiet.

Jag undrar om Syrien kommer att medverka på nästa års TUR-mässa? På något sätt är jag tveksam till det. Inte kan de väl ha mage att försöka locka människor till sitt land med löften om sol och strandbad medan den egna befolkningen offras på diktaturens blodiga altare? Inte kan väl de svenska semesterfirarna ha mage att boka en Syrienresa medan landet förvandlas till ett slakthus? Människor har hjärta och hjärna. Eller borde i alla fall ha det.

Efter att ha hört så många berömma länders gästvänlighet utan en tanke på vad som drabbar deras invånare, efter att ha sett bilder på soldyrkande européer vältra sig i sanden medan soldater buntar ihop flyktingar och skickar ut dem till havs några hundra meter bort, efter att upplevt svenskar födda i en demokrati beundra diktaturer för deras modell av "lag-och-ordning", efter allt detta börjar jag bli tveksam angående mina medmänniskors omdöme och empati.



Sugen på lite syrisk kultur i sommar?

måndag 20 juni 2011

Dagens citat

Inga är mer hopplöst förslavade än de som falskeligen tror sig vara fria.

Goethe

söndag 19 juni 2011

Centerpartiets Annie Johansson ...

... är en kvinna med huvudet på skaft.

I gårdagens Expressen skrev hon ett debattinlägg med önskemålet att arbetslinjen borde gälla alla. Även politiker:

"För oss i Centerpartiet är det viktigt att arbetslinjen genomsyrar hela samhället.
Den måste gälla inkomsttagare med låga såväl som höga inkomster. ­Sverige gynnas av att människor ägnar sig åt värdeskapande aktivitet på sjukhus och fabriker, restauranger och kontor. Jag anser därför att det sänder ut mycket underliga signaler när riksdagen har en inkomstgaranti som innebär att ­somliga ledamöter kan kvittera ut 45 000 ­kronor i månaden från det att de lämnar sina uppdrag tills dess att de går i pension.
Det är orimligt att vi som verkar för att ställa om trygghetssystemen från bidragsfällor till omställnings försäkringar själva omfattas av en inkomstgaranti som uppmuntrar till passivitet och bidragsberoende.
Ledamöterna i ­riksdagen har fått folkets ­förtroende att stifta lag i ­landets ­högsta politiska fr-­samling. I sin roll måste de sätta sig in i ­komplicerade ­frågor och bygga omfattande nätverk. Detta talar för att riksdagsämbetet måste ses som en ­fantastisk merit. När det gäller många typer av jobb och uppdrag borde det ­rimligen vara lättare att få in en fot för den som har suttit i riksdagen än för den som inte har gjort det. Dessutom har ju ­nästan alla tidigare ­erfarenheter och ­utbildningar som man borde kunna gå tillbaka till. I riksdagen ­sitter ­exempelvis läkare, konduktörer och industriarbetare. Mycket lite talar för att några år i riksdagen skulle göra det svårt för dem att komma tillbaks.
Borde det inte i själva verket vara ­ lättare att få ett bra jobb efter ­ avslutat ­ förtroendeuppdrag i landets ­ högsta beslutande instans?
Säkerligen finns det många myndigheter, organisationer och företag som sätter värde på den kompetensen - om nu inte ledamoten vill eller kan gå tillbaka till sitt 'vanliga' jobb som ­ekonom eller sjuksköterska. I ­jämförelse med våra grannländer sticker det svenska systemet ut. I både Norge och Finland upphör arvodet i princip när man lämnar parlamentet. Däremot finns det möjlighet att få tidigare pensionsutbetalningar för de tidigare ledamöter som uppfyller kraven och har behov. I Danmark har före detta ledamöter rätt till grundarvode mellan 12 och 24 månader.
Jag anser att det svenska systemet bör göras om. Eftersom det inte finns någon uppsägningstid och anställningsskydd är det rimligt att vi har någon form av omställningsförsäkring för dem som lämnar riksdagen. Vissa blir ju hux flux av med allting på valnatten. I dag får den som varit ledamot i minst sex år inkomstgaranti på 80 procent i två år om ledamoten är under 40 år, i fem år om ledamoten är mellan 40 och 50 år och fram till 65 år om ledamoten uppnått 50 års ålder. Inkomstgarantin bör gälla en kortare tid med en tydlig avtrappning för alla i syfte att uppmuntra arbete.
Under förra mandat perioden infördes dessutom ett system med speciella jobbcoacher för att hjälpa tidigare riksdagsledamöter tillbaka till arbets livet. Om skattebetalarna nu ska behöva lägga pengar på att hjälpa människor med de allra bästa förutsättningarna att komma tillbaka i jobb så är det ju samtidigt rimligt att de slipper betala inkomstgaranti till pensionsåldern för att dessa människor inte ska arbeta.
Vår grundläggande uppfattning är att alla kan och att alla behövs. Det innebär att arbetslinjen även måste gälla tidigare riksdagsledamöter från alliansen och oppositionen."

Bra Annie. Nu är det dags för politikerna att börja leva som de lär. Annars kan man lätt få för sig att de kastar sten i glashus.

måndag 13 juni 2011

Dagens citat

They that can give up essential liberty to obtain a little temporary safety, deserve neither liberty nor safety.

(Benjamin Franklin)

söndag 12 juni 2011

Evidentialism, en kraschkurs


Liberaldemokraterna kallar sig ofta evidentialister. Men vad menar de egentligen med ordet? Vad är evidentialism, kanske du frågar dig.

Evidentialism är en filosofisk inriktning som menar att det endast finns skäl att tro på sådant som med understöd av "evidens" (bevis) kan hållas för rimligt. I politiska sammanhang kan man kalla det en pragmatisk inställning till verkligheten. Evidentialister betraktar tillvaron som den är och inte som den borde vara. Den accepterar verkligheten med alla dess fel och brister. Evidentialismen är således inte idealistisk (eller i dess politiska förlängning ideologisk) utan realistisk.

Resonemang om tillvaron som saknar saklig grund men som rotar sig i sagornas och myternas värld är ickepragmatisk. Politik grundad på sådana resonemang har ingen koppling till hur verkligen ser ut utan i hur beslutsfattarna vill se den. Dessa beslutsfattare hör i bästa fall hemma i fablernas värld och i värsta inom den religiösa fundamentalismen.

Sverige har idag många exempel på politiska beslut utan grund i verkligheten. Det mest graverande exemplet är den ökända sexköpslagen. En lag som förbjuder utbyte av sexuella tjänster mot betalning. Detta på grund av att lagens förespråkare tycker att sexarbete är slaveri och står fast vid det utan att ta reda på om det finns några fakta som stödjer dessa antaganden/påståenden. Här har vi ett typexempel på en politik baserad på tyckande och inte på vetande.

Evidentialister förespråkar ett pragmatiskt närmande till frågor som den om sexarbete: Är sexarbete samma sak som slaveri? Vad finns det för bevis för detta? Finns det inga bevis för att så är fallet så är sexarbete heller inte slaveri. Det är den politik som liberaldemokraterna förespråkar. En politik rensad från det töcken av sagor och myter som idag tillåts förblinda makthavarnas synfält. Kort sagt: Evidentialistisk.

måndag 30 maj 2011

Vill du göra skillnad?



Visa ditt stöd för Liberaldemokraterna och sätt in en liten summa. Alla bidrag är välkomna och går uteslutande till verksamheter som Pub Liberal och till driften av liberaldemokraternas hemsida.

Bankgironumret är: 751-0894

söndag 29 maj 2011

Stockholmspolisen gör det igen



DN meddelar att en 37-årig polis från Stockholm på fredagen dömdes av Svea hovrätt för att ha misshandlat en då 19-årig kvinna och brutit hennes arm.

Mannen har tidigare friats för misshandeln men döms nu för vållande av kroppsskada samt tjänstefel och dataintrång. Straffet blir 100 dagsböter à 470 kronor samt cirka 20 000 kronor i skadestånd till kvinnan, varav hälften är för kränkning.

Polismannen hade gripit kvinnan på T-centralens tunnelbanestation i december 2009. Vid gripandet förde han med sig kvinnan till SL:s lokaler. Där skall han ha knuffat ned henne på en stol, sparkat henne på benet och slitit henne i håret. Efter det tryckte polismannen ned kvinnan på golvet och vred upp hennes arm bakom ryggen så att den gick av.

Orsaken till detta extrema våld var enligt polismannen att kvinnan försökt ge sitt SL-kort till sin pojkvän för att han skulle kunna passera spärrarna med det. Efter misshandeln begick mannen minst två dataintrångsbrott som bestod i att han gick in på polisens datasystem och läste de anmälningar som bland annat kvinnan gjort mot honom.

Det faktum att polismannen dömts till skadestånd visar att rätten tar allvarligt på de mycket grava omständigheterna vid och efter brottet. Så långt visar sig faktiskt rättssystemet fungera.

Värre är det då vi kommer till hur en annan del av rättssystemet, arbetsgivaren Stockholmspolisen, valt att hantera denna situation. Den dömde polismannen tillåts utan vidare behålla sitt jobb. Detta är inte första gången som en polisman behåller sitt jobb trots uppenbara lagöverträdelser.

Det är ett tecken på ytterst dåligt omdöme att låta en dömd brottsling, tillika kvinnomisshandlare, arbeta vidare som en lagens väktare på Stockholms gator. Denne våldsverkare kommer att göra det igen och då ligger skulden på arbetsgivaren som inte tog honom ur tjänst i tid.

Detta skulle aldrig accepteras inom någon annan yrkeskategori. Föreställ er en lärare som döms för att med berått mod ha brutit armen av en elev och sedan tillåts arbeta vidare på samma arbetsplats som om ingenting hade hänt. Tanken är omöjlig. Vad är det då som gör att poliser skall behandlas enligt andra parametrar än andra människor? Medför deras yrkesroll några förmildrande omständigheter?

Nej, snarare tvärtom. Poliser har ett våldsmonopol som de måste nyttja med yttersta försiktighet. De har så att säga ett fysiskt övertag då det är omöjligt för civila personer att försvara sig då de med orätt tillgriper våld. Allt fysiskt försvar innebär att civilpersonen begår brottet "våld mot tjänsteman".

Missbrukas detta våldsmonopol såsom skedde i detta fall så måste polismannens arbetsgivare därför agera med beslutsamhet.

Att tillåta mannen att jobba vidare visar att man accepterar att övergrepp begås mot civilpersoner och att våldsmonopolet missbrukas. Gatorna känns mer osäkra, istället för tvärtom. Sådana signaler riskerar att allvarligt urholka allmänhetens förtroende för ordningsmakten. Vem är polisen; en del av lösningen eller en del av problemet? Är det ytterligare ett hot ute på våra gator eller är det de som skall skydda oss mot våld och övergrepp?

Om inte Stockholmspolisen själva är mogna att svara på dessa frågor så är det upp till politikerna att göra det. Politikerna måste agera och säga att vi inte accepterar våld och övergrepp i vårt samhälle. Inte från någon.

lördag 28 maj 2011

Biträdande socialminister Maria Larsson vill ...

... utreda om det är möjligt att utöka rökförbudet så att det även skall gälla lekplatser och tågperronger. Detta är givetvis dumheter, då utomhusrökande enbart skadar rökaren själv och inga i dess omgivning. Detta är således ingen fråga som vare sig stat eller stad har anledning att lägga sig i av andra skäl än rent hat mot rökarna. Problemet förvärras av att hon gett rabiata Folkhälsoinstitutet i uppdrag att utreda frågan. De kommer med stor sannolikhet att föreslå betydligt mer långtgående förbudszoner, á la New York (se den bifogade filmen).

Dessutom måste Maria Larsson betraktas som en av de mer återhållsamma förbudsivrarna i riksdagen. Både inom oppositionen och de egna allianspartierna finns det en och annan hök som inte skulle tveka en sekund att inskränka den personliga integriteten ytterligare för det upphöjda rökfria samhällets skull. Det finns alltså med säkerhet en stark opinion för utökade förbudslagar inom riksdagen och anledning till oro för oss som älskar ett samhälle där folk själva får göra sina val. Nu måste vi äntligen sätta ned foten om vi inte en dag vill vakna upp i det totala förbudssamhället.



Frihetens hemland?

Artikeln kan även läsas på Liberaldemokraterna.

torsdag 26 maj 2011

Dagen boktips?

Pär Ströms nya bok Sex feministiska myter har redan skapat stor oro i feministiska kretsar.



F!:s Gudrun Schyman har bland annat i en affekterad och föga sakligt underbyggd debattartikel (SvD: 25/5 2011) gått till hårt angrepp på boken. Ström har tydligen klivit på en öm tå då han påpekat att den feministiska retoriken om "könsmaktsordning" och "patriarkala strukturer" enbart är retoriska chimärer. Som det så populärt heter: "Kejsaren är naken!"

Jag återger ett utdrag ur Pär Ströms svar på Schymans artikel:

Men, Gudrun Schyman, den tiden är förbi när feminister kommer undan med påståenden utan underbyggnad. Jag kan konstatera att du inte kommer med en enda konkret invändning mot de fakta jag presenterar i min bok, som avslöjar sex välspridda feministiska påståenden som myter.

Det är för övrigt ganska lustigt att notera att Schyman verkar störd av tanken på att behöva bemöta min bok på ett sakligt sätt. Hon skriver: ”Flera andra kräver att vi som opponerar oss ska bemöta Ström sakligt”. Är det en stor uppoffring att vara saklig, Gudrun Schyman?

Schyman säger att jag har skrivit i boken att det i själva verket är mannen som är förtryckt. Jag anser att både kvinnor och män brottas med sina respektive problem, och jag drömmer om en jämställdhetskamp som intresserar sig lika mycket för båda sidor. Men om man skulle definiera en innersta kärna av vad jämställdhet innebär så måste det väl ändå vara likhet inför lagen. Och då kan jag konstatera att män är den enda grupp som är formellt diskriminerad i svensk lagstiftning.

Några exempel: Män i samboförhållanden som får barn kan inte ens få GEMENSAM vårdnad om inte kvinnan ger sitt tillstånd – han är helt rättslös. Inte ens när GEMENSAM vårdnad föreligger kan pappan få sin halva av barnbidraget om inte mamman ger sitt tillstånd. Det finns en lag om kvinnofrid men ingen lag om mansfrid. Kvinnor har rätt till statsbidrag för att ”organisera sig” men inte män. En kvinna har rätt att bli kroppsvisiterad av en kvinnlig polis medan en man saknar motsvarande rätt. Förbudet mot könsstympning av barn gäller flickor men inte pojkar. Jag skulle kunna fortsätta.

När jag i förra veckan debatterade jämställdhet mot Feministiskt Initiativs talesperson Carl Emanuelsson i Sveriges Television frågade jag honom om hans (och Schymans) parti ställer sig bakom mitt krav på att göra lagstiftningen könsneutral. Han svarade nej! Man häpnar.

Ett parti som säger nej till könsneutral lagstiftning har ju fullständigt diskvalificerat sig som jämställdhetsparti.

Jag är varken feminist (en som står på kvinnornas sida) eller maskulist (en som står på männens sida), utan jämställdist. Vi jämställdister kämpar för att kvinnor och män ska få lika rättigheter och skyldigheter. Det måste börja i lagboken och sedan sprida sig ut i samhällets alla vinklar och vrår. Jag hoppas du stöder vår kamp, Gudrun Schyman!


Upplagt för dramatik med andra ord. Sommaren är räddad.

Till boken.

På tankesmedjan Den Nya Välfärdens hemsida, tillika bokens förlag, kan man läsa:

"Författaren Pär Ström analyserar i boken "Sex feministiska myter" sex av de vanligaste feministiska teserna och visar att dessa inte stämmer med verkligheten.

De sex myterna är:
Myt 1: "Kön är en social konstruktion"
Myt 2: "Kvinnor får lägre lön för samma jobb"
Myt 3: "Kvinnor har svårare att göra karriär"
Myt 4: "Män slår kvinnor"
Myt 5: "Kvinnor dubbelarbetar"
Myt 6: "Kvinnor får sämre sjukvård"

Påståendet att kvinnor dubbelarbetar (medan män underförstått enkelarbetar) är en typisk livskraftig myt. Tidsanvändningsundersökningen från SCB visar att när förvärvsarbete och hemarbete räknas samman arbetar män 19 minuter mer om dagen än kvinnor.

Boken tar också upp hur och varför feministiska myter uppstår, växer och sprids."

För den som är intresserad kan boken laddas ned gratis som PDF eller beställas för 50 kronor (inklusive moms, exklusive porto) via e-postadressen bestall@dnv.se

Apropå vilket förresten. Jag hörde på P1 Morgon idag att en studie visar på fenomenet att manliga respektive kvinnliga chefer tenderar att ge sina manliga respektive kvinnliga anställda högre lön. Är du man och har en manlig chef så kan du räkna med bra löneökning och vice versa. Tydligast är detta inom yrken som traditionellt betraktas som "manliga" eller "kvinnliga". Detta torde väl om något främst peka på att kvinnliga anställda ofta har kvinnliga chefer och att manliga anställda har manliga chefer. Eller att det inte råder någon skillnad mellan män och kvinnor då det handlar om att favorisera sitt eget kön. Fast jag antar att den feministiska lösningen på detta problem är att kvotera in fler kvinnliga chefer över alla näringsgrenar så att enbart kvinnor favoriseras i löneracet.

Not:

Pär Ström är författare och samhällsdebattör, medlem i Den Nya Välfärden samt redaktör för bloggen GenusNytt.

måndag 23 maj 2011

En dag i Riga

För ett par månader hamnade jag mer eller mindre frivilligt i Riga, Lettlands huvudstad. Det var tack vare förträffliga Air Baltic som jag fick möjligheten att uppleva denna stad. Det mycket lilla propellerdrivna flygplanet mellanlandade nämligen i Riga på vägen mellan Helsingfors och Berlin. I stället för att vänta i åtta timmar på den lilla moderna flygplatsen bestämde vi oss för att göra staden. Den gästvänliga befolkningen visade sig vara mycket bra på engelska och flera ville gärna visa oss "sin" stad.

Med sina mer än 700 000 invånare är Riga Baltikums största stad. Stadens stadskärna med dess typiska jugendstil har av UNESCO utsetts till världsarv. Och det är verkligen en stad med mycket sevärdheter.

Utanför stadskärnan ligger en enorm marknad. Fullt med babusjkor som säljer fisk, kött, saltgurka och en herrans massa andra matvaror. Hall efter hall fulla med mat. Hallarna är stora som flyghangarer. I hall ett sålde de fisk, i hall två kött (halva grisar, konstiga korvar, huvuden och andra läskiga saker), i hall tre frukt och grönsaker, och så vidare. Den nyligen renoverade och pråliga ortodoxa Kristus Piedzimšanas pareizticīgokatedralen är också mycket sevärd. Rigas stalinskrapa till vetenskapsakademi påminner om dess sovjetiska arv.

För det är en stad som ständigt befunnit sig under olika herravälden. Från biskop Alberts Svärdsriddarorden via Hanseförbundet, Tysk-romerska riket, Litauen, Svenska imperiet, Ryska imperiet, Sovjetunionen, Nazityskland och slutligen åter i Sovjetunionens händer. Landet och staden har alltid varit ämne för sin tids stormakters intressen.

1991 vann man slutligen sin frihet från Sovjetunionen och gick tretton år senare med i både NATO och EU. Letterna är med andra ord ett folk som vet vad det betyder att leva under totalitära regimer. De vet att värdera sin frihet. Eller borde åtminstone veta att göra det.

För vad som slog mig när jag vandrade runt i Gamla stan och city var hur övervakad man hela tiden kände sig. I varenda gathörn satt det minst en eller ett par övervakningskameror. Övervakningskameror överallt. Poliser patrullerade gatorna i par och par. Ve den hemlöse människa som lägger sig till ro i denna historiska miljö. Vid frihetsmonumentet patrullerade dessutom fullt beväpnade soldater och en bit därifrån hängde några skinnjacksklädda typer och spanade på alla som rörde sig i området. Den chauvinistiska stämningen vid detta monument ämnat att hylla de som fallit för landets frihet var tryckande och påtaglig. Paradoxen mellan frihetshyllningen och den militaristiska inramningen var nästan övertydlig. Staden är alltså i princip till 100% övervakad. Och full av förbud. Överallt dessa jämrans förbudsskyltar. Förbjudet att göra ditt, förbjudet att göra datt. "Inte fimpa här", "inte röka där", "inga hundar", "inga rullskridskor", "ingen glass", "ingen öl", "inte fotografera", puh ... Jag har aldrig skådat så många rökförbudsskyltar i hela mitt liv.

Frihet handlar inte enbart om nationell autonomi. Det handlar även (och kanske snarare) om individuell sådan. Letterna tycks omedvetet ha byggt stängsel runt sig själva. Ett stängsel av mångskiftande och var för sig obetydliga förbud uppbackat av en mur av kameror och väktare. Under min vandring i denna komplexa och intressanta stad insåg jag vad vi måste försvara. Det är lättare att vinna frihet från imperier än att vinna frihet för människor. Individens ofrihet är nämligen inte lika tydlig som nationens och har inga flaggor. Skapar vi en ofri miljö spelar det ingen roll om scenen för våra liv heter Tysk-romerska riket, Sovjetunionen eller EU.

Den frihet som vi måste värna är viktigare än alla världens monument.

Avslutningsvis vill jag tipsa om det utmärkta öl, Aldaris, som jag hade nöjet att pröva på under mina åtta timmar i denna vår östliga grannstad. Enbart en sådan sak är väl värt ett besök.

onsdag 18 maj 2011

Statsfeminismen: en krigsförklaring.

Vad vill statsfeministerna? Vill de att vi ska ta av oss våra genusstereotypa glasögon och se de kvaliteter som finns bortom folks könstillhörighet? Strävar de efter ett jämlikt samhälle där kompetens är viktigare än vad man har mellan benen?

Nej, jag tror inte det. Statsfeministerna vill ha ett krig mellan könen, inte jämlikhet och rättvisa. De strävar inte efter att göra våra könstillhörigheter sekundära utan efter att förstärka dem tills det enda som betyder något är om vi har fötts med XX eller XY-kromosomer. De är könstillhörighetens motsvarigheter till rasister och kämpar för att skapa könstillhörighetens motsvarighet till apartheidstaten. Det spelar ingen roll om du är den som alltid diskar, städar, tvättar kläder, stryker, tar hand om barnen eller handlar mat på Konsum. Är du en man så kommer du alltid att vara deras fiende och en som förtrycker kvinnor. Då har du nämligen fötts med fel kromosompar och är därmed en del av "Den manliga könsmaktsordningen" (statsfeminismens eget ZOG).

Statsfeministernas överideologer heter ofta "af" eller "von" i efternamn, har lägenhet i Östermalm eller Gamla stan och fina titlar med universitetsanknytning. Och trots alla de privilegier som de ärvt lägger de gärna ord i tonårstjejers eller sexarbetares munnar. Vad tjejerna själva har att säga är inte lika viktigt, för de kan ju vara lurade av patriarkatet - till skillnad från genusprästerskapet vilka är födda med att bära sanningens klart lysande gåva i sina munnar. De är en samling frigida tanter som hatar sex. I likhet med andra fundamentalister anser de nämligen att sex är djävulens verk. För att fortsätta analogierna: Djävulen är "Patriarkatet" och sex handlar uteslutande om underkastelse och övergrepp. Sex är jättefarligt. Porr är farligt och borde förbjudas. Nakna kvinnokroppar är jättefarliga och borde täckas med kläder. Allt som lockar män till att objektifiera kvinnokroppen är livsfarligt och borde förbjudas. Farligast av allt är sexuell frigörelse eftersom den inte betraktar kvinnor som viljelösa offer utan som jämlika sexutövare, vilket inte passar in i den statsideologiska världsbilden. Kvinnor är passiva, män är aktiva och sex är våldtäkt.



Som om analogierna inte slutade där; Statsfeministerna har sin egen sharialagstiftning: Antisexlagstiftningen. I antisexlagsbuketten ingår exempelvis den berömda sexköpslagen och det senaste förslaget - Lagen om samlagskontrakt (SOU 2010:71) som innebär att ... tja .. ett kontrakt måste skrivas för att få ha sex.

Jag citerar Jessica Rosencrantz (riksdagsledamot och ordförande i MUF) ypperliga svar (SvD, 13/5 2011) på feministtanten Madeleine Leijonhufvuds brandtal till den nya morallagens försvar:

”Den 15-åring som halvsovande blir penetrerad bakifrån på soffan hon fått låna när nattbussen gått – hon får skylla sig själv.”

Det skriver Madeleine Leijonhufvud (8/5) och argumenterar för att sex utan samtycke borde vara våldtäkt i fråga om ungdomar. Men exemplet är missvisande, avslöjar en föråldrad syn på tjejer och saknar helt verklighetsförankring.

Enligt nuvarande lagstiftning och praxis krävs det inte fysiskt motstånd för att ett samlag ska vara våldtäkt. Det räcker med att säga nej. Om flickan i fråga skulle befinna sig i ett hjälplöst tillstånd på grund av berusning, medvetslöshet eller dylikt är samlag alltid våldtäkt, med eller utan ett nej.

Vad menar då Leijonhufvud med sitt exempel? Att nyktra, normala och friska tjejer är hjälplösa våp? Det är en både föråldrad och förnedrande föreställning. Unga flickor som missat nattbussen är inget skäl att införa en sträng samtyckeslag.

Vidare är verkligheten helt enkelt sådan att unga killar och tjejer i dag varken ger eller begär något uttryckligt samtycke vid sex. Frivilligt, lustfyllt och kärleksfullt sex föregås inte av formella godkännanden – det kan ingen paragraf ändra på. En samtyckeslag skulle bara innebära att var och varannan ungdom blir både våldtäktsoffer och gärningsperson. Det är fullständigt orimligt!


I statsfeministernas värld smetas våldsamma överfall i parker tillsammans med samlag utan kontrakt och köp av sexuella tjänster ut till ett intetsägande "övergrepp". Detta är både ett hån mot offer för riktiga våldtäkter och mot män som utan skuld anklagas för övergrepp. Män kan förövrigt aldrig utsättas för övergrepp. Män kan heller inte sälja sex. Detta trots siffror som pekar på motsatsen. De är och förblir förövare. Det ligger nämligen i mannens natur. Statsfeministerna lider nämligen av en ytterst essentialistisk syn på människan: närmast att likna vid rasbiologiska resonemang. Ty trots deras förment konstruktivistiska inställning faller de ständigt tillbaka på resonemang som bottnar i naturliga egenskaper och genetik:

Män är och förblir avskum. Deras handlingar har ingen betydelse för hur de skall betraktas. Statistik och forskning är också irrelevant. Såtillvida det inte stärker statsfeministernas resonemang; därav den påhittade "vetenskapliga" disciplinen genusforskning (vilken är skapad enkom för att styrka statsfeministernas påståenden) samt inpetandet av "genusvetenskap" i diverse kurser och utbildningar över alla universitetens ämnesgränser - från matematik till etnologi. Allt skall bevisas med genusvetenskap, liksom allt inom Sovjetsamhället skulle bevisas med den historiska materialismen. Är matematiken genusneutral? Borde historia inte heta herstoria? Är nationalekonomi ett uttryck för patriarkatets förtryck av kvinnorna?



Kvinnor är i sin tur offer och änglar. Eller kanske snarare: horor eller madonnor. För inte alla kvinnor är heliga och rena. De som älskar att ha sex med män, de som sexarbetar, de som strippar, de som gillar porr. Alla är de fallna, nedsmutsade av männen och lurade att uttala männens åsikter.

Genusprästerskapet har tämjt en hel hord av lagstiftare och mediepersonligheter. Riksdagen är deras verktyg i den världsliga tillvaron bortom de genusvetenskapliga sanningarnas höga sfärer. Riksdagsmännen är i sin tur en samling fega krakar som (med få undantag) viftar på svansarna och lägger sig på rygg för att framstå som mest politiskt korrekta. De skämmer ut Sverige inför en hånskrattande omvärld och placerar landet bland världens sexualfientliga fundamentaliststater.

Jag förklarar öppet krig mot statsfeministerna. Tiden för dialog är förbi. Fundamentalister vägrar att lyssna på vettig argumentation. De är gamla och vet att snart kommer att förlora och förpassas till idéhistoriens sophög. Därför kämpar de med näbbar och klor för att driva igenom sitt genutopia - deras kalifat - Medeastaten. Låt oss enas i kampen. Vi är många och kommer att vinna. Vi kommer att krossa deras sjuka och degenererade ideologi.

Tillsammans kan vi driva riksdagen och Sverige i rätt riktning.

måndag 16 maj 2011

Partidagarna i Rostock är över ...

... och FDP (Freie Demokratische Partei) har valt en ny ledare i Philipp Rösler efter den avgående Guido Westerwelle. Partiet har även annonserat en kursväxling bort från den alltför medgörliga linje som förts gentemot kristdemokratiska regeringspartnern CDU/CSU.

Jag välkomnar detta val. Rösler är en ung, dynamisk och sympatisk man som kan klara av den svåra uppgiften att leda FDP bort från det dåliga väljarstöd som drabbat partiet sedan rekordvalet 2009 då man fick 14,6% av rösterna. Han föddes 1973 (oklart vilket datum) i staden Khanh Hung i den då sydvietnamesiska Ba Xuyenprovinsen (nuvarande Soc Trang) och adopterades från ett katolskt barnhem av ett barnlöst par från Hamburg, Tyskland. 1992 gick Rösler med i partiets ungdomsorganisation och har sedan 2009 varit landets hälsominister inom den svartgula regeringskoalitionen.

Företrädaren Westerwelle var tidigare mycket populär bland väljarna och sades under valet 2009 orsaka en så kallad "Westerwelleeffekt" vilket ledde till det goda valresultatet. Som öppet homosexuell och motståndare till morallagar sågs han som en bra motvikt mot konservativa regeringspartiet CDU/CSU. Efter valet har han dock haft flera motgångar. Bland annat ett par pinsamma intervjuer där Westerwelles usla kunskaper i engelska kom fram. Westerwelles stolpande i det engelska språket har lett till hånfulla smeknamnet "Westerave". Att han dessutom haft som vana att snäsa av journalister har inte gjort honom mer populär i tysk och internationell press. Men framför allt: under Westerwelle har partiet gått med på flera eftergifter som av väljarna uppfattas som ett svek mot dess frihetliga politik. Man har till exempel gått med på höjd skatt på tobak och bensin. Det statliga stödet till krisande bilindustri och banker lyckades dessutom genomdrivas trots FDPs officiella motstånd.

Under Philipp Rösler kan FDP få nytt självförtroende och vind i seglen inför valet 2013. Vi liberaler behöver starka vänner ute i EU och världen. FDP är ett parti som till skillnad från så kallade "liberala" partier i Sverige håller hårt på sina liberala värderingar. Man arbetar mot integritetskränkande lagar och morallagar samt värnar medborgarrätten. Tyskland är EUs till befolkningen största medlem och Europas starkaste ekonomi. Med landets starka ekonomiska tillväxt sedan krisen 2008 har man fått nytt självförtroende i den europeiska politiken. Ett starkt liberalt regeringsparti i detta land betyder mycket för Europas framtida politiska kurs.