torsdag 24 februari 2011

Vad sysslar ...

... den svenska regeringen med?

I oktober 2010 åkte handelsminister Ewa Björling (m) ned till Libyen för att hjälpa det svenska, statligt ägda, Rymdbolaget att sälja övervakningssystem till diktaturens Libyen. Ett övervakningssystem som skulle bli en del av den libyska förtryckarapparaten. "Vi kan hjälpa er att hålla efter flyktingsituationen utmed gränserna och ute på Medelhavet" sade bolagets Björn Olsson under mötet med landets handelsminister.

Samma månad reste den av regeringen tillsatte EU-kommissionären Cecilia Malmström till Libyen för att skriva under ett avtal där Libyen lovades pengar mot att stoppa flyktingströmmarna mot Europa. Inte med milda nypor mot flyktingarna kan lovas. Khadaffi själv konstaterade vid ett tal i Italien som han blivit inbjuden till av kompisen Berlusconi att han kunde "rädda" Europa från att "bli svart":

I morgon kanske Europa inte är europeiskt längre och kanske till och med svart eftersom det finns miljoner afrikaner som vill komma in/.../Vi vet inte hur det vita och kristna européerna kan reagera när de ställs inför en uppsjö av svältande och okunniga afrikaner.

Detta är alltså den man som Cecilia Malmström tycker är bäst lämpad att ta hand om flyktingar från södra Afrika.

Carl Bildt (m), Sveriges utrikesminister och tillika före detta styrelseledamot i Lundin Petroleum med intressen i Libyen verkar vara mer oroad för flyktingströmmar till Europa och instabilitet än för den humanitära och demokratiska situationen i Libyen: "Det handlar inte om att stödja den ena eller andra, det handlar om att få stabilitet och en rimlig utveckling" sade han till Ekot samtidigt som stridsflyg och pansarvagnar sattes in mot obeväpnade demonstranter. "Länderna i södra Europa är mer omedelbart oroade, där har vi anledning att säga att vi delar den oron" konstaterade han med betydligt större engagemang.

Aha ... länderna i södra Europa. Samma länder som har hållit Khadaffi under armarna och drivit på EU:s starka relationer till diktaturen. Och nu är de oroliga för "flyktingströmmar". Intressant. Sålde Bildt sitt hjärta och samvete för titeln som utrikesminister?

Vad har hänt med Sverige? Är vi verkligen så dåliga människor att vi förtjänar en sådan regering?

torsdag 17 februari 2011

Vredens dag ...

... rasar i Libyen.

Om nu landets diktator Muammar Khadaffi surfar på Internet för att ta reda på vad folket egentligen vill så kommer det här en liten informationsfilm om frihet.

tisdag 15 februari 2011

Revoltvågen som började ...


... i Tunisien har som bekant spridit sig till Egypten, Bahrain, Jemen och Algeriet. I Egypten har resultatet av demonstranternas ståndaktighet redan visat sig, diktatorn har gett upp, flytt till sin sommarstuga och gömt pengarna på hemliga bankkonton (i Europa månne). Kommer samma sak hända i andra arabiska diktaturer? Är oroligheterna i Iran rentav ett tecken på att demokratiseringsvågen kan välta Mellanösterns värsta förtryckarregim?

De som säger ja pekar gärna på händelserna i Östeuropa i början av nittiotalet. Det började som en skakning i de polska varven längs Östersjökusten. Varvsarbetarna gjorde uppror och folket reste sig. Likt ett korthus föll det kommunistiska systemet samman i land efter land - ibland blodigt och med inbördeskrig som följd, ibland fredligt. Som dominobrickor föll regimerna; Polen, DDR, Estland, Lettland, Litauen, Tjeckoslovakien, Ungern, Bulgarien, Rumänien, Jugoslavien, Albanien ... Vissa diktatorer strök med då säkerhetstjänsten städade bort sina spår, andra avsatte sig själva närmast av misstag.

Några länder delade sig under fredliga omständigheter efter beslut i parlamentet. I andra fall var delningen smärtsam. Från Slovenien genom Kroatien, Bosnien-Herzegovina, Serbien, Montenegro, Makedonien och Kosovo gick en våg av nationalistisk resning och autonomi som blev mycket smärtsam och spillde enorma mängder blod. Vissa konflikter rasar än.

Men i sin helhet ledde den östeuropeiska vågen till demokrati och frihet. Endast en renodlad diktatur kvarstår i Europa - den vitryska.

Kommer samma sak nu hända i Mellanöstern och Nordafrika? Det vet vi ännu inte. Det är alltid svårt att spå framtiden, och spådomar har en tendens att slå fel. Vissa pekar på att mycket talar mot att den iranska demokratirörelsen kommer att lyckas. Den iranska statsapparaten är välorganiserad och motiverad. Den har i princip inga riktiga vänner runtom i världen - något som i likhet med Nordkorea och Burma tycks stärka snarare än försvaga dess motivation. Om regimen faller, vart skall då tyrannerna fly? Mycket få länder skulle ta i den störtade iranska presidenten och Storayatollan ens med tång. Än mindre låta dem flytta in. De är paria.

Hur som helst; Mitt hjärta är med demokratikämparna i Iran. Må de få fred och frihet!

torsdag 10 februari 2011

Tre skolor i Östersund ...

... blir först i landet med att låta hundar söka efter narkotika i elevernas skåp, rapporterar DN. Lägg särskild notis till ordet "först".

Detta är en sjuk och farlig utveckling. Den skyddande hinnan av integritet runt människors kroppar blir tunnare och tunnare inför makthavarnas brännande blickar. "Har du något att dölja? Nähä, men i så fall. Varför klär du inte av dig naken och visar vad du har? Att vägra vore högst osamarbetsvilligt och rentav misstänkt!"

Tanken på hundar som strövar runt i grund- och gymnasieskolor, sniffandes på elevers skåp och tillhörigheter väcker associationer till både 1984 och DDR. Vad är det för samhälle som vi strävar efter? För om det är en övervakningsstat inför vars spanande blickar medborgarna skall vara genomskinliga objekt så vill jag inte längre vara med.

Ur Övervakningssverige i tid!

måndag 7 februari 2011

Kristna och muslimer ...



... enade för Egypten!

Muslimska brödraskapet är inte de koptiska kristnas fiender. Mubarak är deras fiende. Det var diktaturen som lät slakta alla Egyptens grisar. Det var diktaturen som förbjöd byggandet av nya kyrkor. Det är diktaturen som sköt på koptiska kristna efter att en kyrka i Alexandria sprängdes i luften. Inte Muslimska brödraskapet. Inte muslimerna. Detta är USA:s president Mu(Barack) medveten om. Kanske kan vi alla lära oss något av den egyptiska enigheten mellan muslimer och kristna, mot förtryck från väststötta diktatorer? Sverigedemokraterna borde ta sig en rejäl funderare över om islam verkligen är det stora hotet i dessa dagar då muslimer och kristna håller gemensamma mässor på Befrielsetorget i Kairo.

Som sekulariserad avhoppare från den svenska kyrkan kan jag bara konstatera att en sekulär regim som förtrycker religiösa människor på grund av sin tro enbart är värd mitt fulla förakt.

torsdag 3 februari 2011

Idag är jag ...


Om JFK levt idag, hade han då krävt egyptiernas frihet eller hade han spelat världens äldsta spel - stormaktspolitik?

... en egyptier.

Jag blir rörd, omskakad och överväldigad av den protestvåg som nu drar över arabvärlden. Från Tunis till Sanaa skallar ropen på frihet från väststötta diktatorer. En sista region som med få undantag har sett lite av demokrati och yttrandefrihet anar en frihetens vår. Detta år, 2011, är ett år som vi i framtiden kommer att minnas som en vattenbrytare. Precis som vi minns 1989, då Berlinmuren föll.

Fast då var det "vi", Väst, som var de goda och "de", Öst, som var de onda. Friheten fanns i västvärlden. Vi var demokratins förkämpar. Det var från Europa som radiosändare manade människor att ta kräva sin rätt. Idag är det vår teknologi och våra vapen som håller dem undertryckta. Idag kämpar vi mot inre krafter som gradvis tar ifrån oss den frihet som generationer av förfäder kämpade för. EU och USA inför steg för steg lagar som inskränker medborgarnas integritet och frihet; Ipred, FRA, Datalagringsdirektivet. Till skillnad från i stort sett resten av hela världen rör vi oss i motsatt riktning. Där ökar friheten, här minskar den.

USA och EU har gjort stora investeringar i de arabiska diktaturerna. Faller de så är kapitalet borta. Därför håller fredspristagaren Barack Obama tyst, eller ber rentav demonstranterna att lugna ned sig. Hade han gjort det om det hade rört sig om Nordkorea eller Burma? Allt tommare ekar västvärldens snack om mänskliga fri- och rättigheter.

Världsdemokratins hopp tycks finnas utanför våra gränser och dess förkämpar är inte byråkraterna i Washington och Bryssel utan folket på Tunis och Kairos gator.

Så idag säger jag:

Two thousand years ago the proudest boast was civis Romanus sum [I am a Roman citizen]. Today, in the world of freedom, the proudest boast is 'أنا المصري [I am an Egyptian]!'... All free men, wherever they may live, are citizens of Egypt, and, therefore, as a free man, I take pride in the words 'أنا المصري!'