måndag 30 maj 2011

Vill du göra skillnad?



Visa ditt stöd för Liberaldemokraterna och sätt in en liten summa. Alla bidrag är välkomna och går uteslutande till verksamheter som Pub Liberal och till driften av liberaldemokraternas hemsida.

Bankgironumret är: 751-0894

söndag 29 maj 2011

Stockholmspolisen gör det igen



DN meddelar att en 37-årig polis från Stockholm på fredagen dömdes av Svea hovrätt för att ha misshandlat en då 19-årig kvinna och brutit hennes arm.

Mannen har tidigare friats för misshandeln men döms nu för vållande av kroppsskada samt tjänstefel och dataintrång. Straffet blir 100 dagsböter à 470 kronor samt cirka 20 000 kronor i skadestånd till kvinnan, varav hälften är för kränkning.

Polismannen hade gripit kvinnan på T-centralens tunnelbanestation i december 2009. Vid gripandet förde han med sig kvinnan till SL:s lokaler. Där skall han ha knuffat ned henne på en stol, sparkat henne på benet och slitit henne i håret. Efter det tryckte polismannen ned kvinnan på golvet och vred upp hennes arm bakom ryggen så att den gick av.

Orsaken till detta extrema våld var enligt polismannen att kvinnan försökt ge sitt SL-kort till sin pojkvän för att han skulle kunna passera spärrarna med det. Efter misshandeln begick mannen minst två dataintrångsbrott som bestod i att han gick in på polisens datasystem och läste de anmälningar som bland annat kvinnan gjort mot honom.

Det faktum att polismannen dömts till skadestånd visar att rätten tar allvarligt på de mycket grava omständigheterna vid och efter brottet. Så långt visar sig faktiskt rättssystemet fungera.

Värre är det då vi kommer till hur en annan del av rättssystemet, arbetsgivaren Stockholmspolisen, valt att hantera denna situation. Den dömde polismannen tillåts utan vidare behålla sitt jobb. Detta är inte första gången som en polisman behåller sitt jobb trots uppenbara lagöverträdelser.

Det är ett tecken på ytterst dåligt omdöme att låta en dömd brottsling, tillika kvinnomisshandlare, arbeta vidare som en lagens väktare på Stockholms gator. Denne våldsverkare kommer att göra det igen och då ligger skulden på arbetsgivaren som inte tog honom ur tjänst i tid.

Detta skulle aldrig accepteras inom någon annan yrkeskategori. Föreställ er en lärare som döms för att med berått mod ha brutit armen av en elev och sedan tillåts arbeta vidare på samma arbetsplats som om ingenting hade hänt. Tanken är omöjlig. Vad är det då som gör att poliser skall behandlas enligt andra parametrar än andra människor? Medför deras yrkesroll några förmildrande omständigheter?

Nej, snarare tvärtom. Poliser har ett våldsmonopol som de måste nyttja med yttersta försiktighet. De har så att säga ett fysiskt övertag då det är omöjligt för civila personer att försvara sig då de med orätt tillgriper våld. Allt fysiskt försvar innebär att civilpersonen begår brottet "våld mot tjänsteman".

Missbrukas detta våldsmonopol såsom skedde i detta fall så måste polismannens arbetsgivare därför agera med beslutsamhet.

Att tillåta mannen att jobba vidare visar att man accepterar att övergrepp begås mot civilpersoner och att våldsmonopolet missbrukas. Gatorna känns mer osäkra, istället för tvärtom. Sådana signaler riskerar att allvarligt urholka allmänhetens förtroende för ordningsmakten. Vem är polisen; en del av lösningen eller en del av problemet? Är det ytterligare ett hot ute på våra gator eller är det de som skall skydda oss mot våld och övergrepp?

Om inte Stockholmspolisen själva är mogna att svara på dessa frågor så är det upp till politikerna att göra det. Politikerna måste agera och säga att vi inte accepterar våld och övergrepp i vårt samhälle. Inte från någon.

lördag 28 maj 2011

Biträdande socialminister Maria Larsson vill ...

... utreda om det är möjligt att utöka rökförbudet så att det även skall gälla lekplatser och tågperronger. Detta är givetvis dumheter, då utomhusrökande enbart skadar rökaren själv och inga i dess omgivning. Detta är således ingen fråga som vare sig stat eller stad har anledning att lägga sig i av andra skäl än rent hat mot rökarna. Problemet förvärras av att hon gett rabiata Folkhälsoinstitutet i uppdrag att utreda frågan. De kommer med stor sannolikhet att föreslå betydligt mer långtgående förbudszoner, á la New York (se den bifogade filmen).

Dessutom måste Maria Larsson betraktas som en av de mer återhållsamma förbudsivrarna i riksdagen. Både inom oppositionen och de egna allianspartierna finns det en och annan hök som inte skulle tveka en sekund att inskränka den personliga integriteten ytterligare för det upphöjda rökfria samhällets skull. Det finns alltså med säkerhet en stark opinion för utökade förbudslagar inom riksdagen och anledning till oro för oss som älskar ett samhälle där folk själva får göra sina val. Nu måste vi äntligen sätta ned foten om vi inte en dag vill vakna upp i det totala förbudssamhället.



Frihetens hemland?

Artikeln kan även läsas på Liberaldemokraterna.

torsdag 26 maj 2011

Dagen boktips?

Pär Ströms nya bok Sex feministiska myter har redan skapat stor oro i feministiska kretsar.



F!:s Gudrun Schyman har bland annat i en affekterad och föga sakligt underbyggd debattartikel (SvD: 25/5 2011) gått till hårt angrepp på boken. Ström har tydligen klivit på en öm tå då han påpekat att den feministiska retoriken om "könsmaktsordning" och "patriarkala strukturer" enbart är retoriska chimärer. Som det så populärt heter: "Kejsaren är naken!"

Jag återger ett utdrag ur Pär Ströms svar på Schymans artikel:

Men, Gudrun Schyman, den tiden är förbi när feminister kommer undan med påståenden utan underbyggnad. Jag kan konstatera att du inte kommer med en enda konkret invändning mot de fakta jag presenterar i min bok, som avslöjar sex välspridda feministiska påståenden som myter.

Det är för övrigt ganska lustigt att notera att Schyman verkar störd av tanken på att behöva bemöta min bok på ett sakligt sätt. Hon skriver: ”Flera andra kräver att vi som opponerar oss ska bemöta Ström sakligt”. Är det en stor uppoffring att vara saklig, Gudrun Schyman?

Schyman säger att jag har skrivit i boken att det i själva verket är mannen som är förtryckt. Jag anser att både kvinnor och män brottas med sina respektive problem, och jag drömmer om en jämställdhetskamp som intresserar sig lika mycket för båda sidor. Men om man skulle definiera en innersta kärna av vad jämställdhet innebär så måste det väl ändå vara likhet inför lagen. Och då kan jag konstatera att män är den enda grupp som är formellt diskriminerad i svensk lagstiftning.

Några exempel: Män i samboförhållanden som får barn kan inte ens få GEMENSAM vårdnad om inte kvinnan ger sitt tillstånd – han är helt rättslös. Inte ens när GEMENSAM vårdnad föreligger kan pappan få sin halva av barnbidraget om inte mamman ger sitt tillstånd. Det finns en lag om kvinnofrid men ingen lag om mansfrid. Kvinnor har rätt till statsbidrag för att ”organisera sig” men inte män. En kvinna har rätt att bli kroppsvisiterad av en kvinnlig polis medan en man saknar motsvarande rätt. Förbudet mot könsstympning av barn gäller flickor men inte pojkar. Jag skulle kunna fortsätta.

När jag i förra veckan debatterade jämställdhet mot Feministiskt Initiativs talesperson Carl Emanuelsson i Sveriges Television frågade jag honom om hans (och Schymans) parti ställer sig bakom mitt krav på att göra lagstiftningen könsneutral. Han svarade nej! Man häpnar.

Ett parti som säger nej till könsneutral lagstiftning har ju fullständigt diskvalificerat sig som jämställdhetsparti.

Jag är varken feminist (en som står på kvinnornas sida) eller maskulist (en som står på männens sida), utan jämställdist. Vi jämställdister kämpar för att kvinnor och män ska få lika rättigheter och skyldigheter. Det måste börja i lagboken och sedan sprida sig ut i samhällets alla vinklar och vrår. Jag hoppas du stöder vår kamp, Gudrun Schyman!


Upplagt för dramatik med andra ord. Sommaren är räddad.

Till boken.

På tankesmedjan Den Nya Välfärdens hemsida, tillika bokens förlag, kan man läsa:

"Författaren Pär Ström analyserar i boken "Sex feministiska myter" sex av de vanligaste feministiska teserna och visar att dessa inte stämmer med verkligheten.

De sex myterna är:
Myt 1: "Kön är en social konstruktion"
Myt 2: "Kvinnor får lägre lön för samma jobb"
Myt 3: "Kvinnor har svårare att göra karriär"
Myt 4: "Män slår kvinnor"
Myt 5: "Kvinnor dubbelarbetar"
Myt 6: "Kvinnor får sämre sjukvård"

Påståendet att kvinnor dubbelarbetar (medan män underförstått enkelarbetar) är en typisk livskraftig myt. Tidsanvändningsundersökningen från SCB visar att när förvärvsarbete och hemarbete räknas samman arbetar män 19 minuter mer om dagen än kvinnor.

Boken tar också upp hur och varför feministiska myter uppstår, växer och sprids."

För den som är intresserad kan boken laddas ned gratis som PDF eller beställas för 50 kronor (inklusive moms, exklusive porto) via e-postadressen bestall@dnv.se

Apropå vilket förresten. Jag hörde på P1 Morgon idag att en studie visar på fenomenet att manliga respektive kvinnliga chefer tenderar att ge sina manliga respektive kvinnliga anställda högre lön. Är du man och har en manlig chef så kan du räkna med bra löneökning och vice versa. Tydligast är detta inom yrken som traditionellt betraktas som "manliga" eller "kvinnliga". Detta torde väl om något främst peka på att kvinnliga anställda ofta har kvinnliga chefer och att manliga anställda har manliga chefer. Eller att det inte råder någon skillnad mellan män och kvinnor då det handlar om att favorisera sitt eget kön. Fast jag antar att den feministiska lösningen på detta problem är att kvotera in fler kvinnliga chefer över alla näringsgrenar så att enbart kvinnor favoriseras i löneracet.

Not:

Pär Ström är författare och samhällsdebattör, medlem i Den Nya Välfärden samt redaktör för bloggen GenusNytt.

måndag 23 maj 2011

En dag i Riga

För ett par månader hamnade jag mer eller mindre frivilligt i Riga, Lettlands huvudstad. Det var tack vare förträffliga Air Baltic som jag fick möjligheten att uppleva denna stad. Det mycket lilla propellerdrivna flygplanet mellanlandade nämligen i Riga på vägen mellan Helsingfors och Berlin. I stället för att vänta i åtta timmar på den lilla moderna flygplatsen bestämde vi oss för att göra staden. Den gästvänliga befolkningen visade sig vara mycket bra på engelska och flera ville gärna visa oss "sin" stad.

Med sina mer än 700 000 invånare är Riga Baltikums största stad. Stadens stadskärna med dess typiska jugendstil har av UNESCO utsetts till världsarv. Och det är verkligen en stad med mycket sevärdheter.

Utanför stadskärnan ligger en enorm marknad. Fullt med babusjkor som säljer fisk, kött, saltgurka och en herrans massa andra matvaror. Hall efter hall fulla med mat. Hallarna är stora som flyghangarer. I hall ett sålde de fisk, i hall två kött (halva grisar, konstiga korvar, huvuden och andra läskiga saker), i hall tre frukt och grönsaker, och så vidare. Den nyligen renoverade och pråliga ortodoxa Kristus Piedzimšanas pareizticīgokatedralen är också mycket sevärd. Rigas stalinskrapa till vetenskapsakademi påminner om dess sovjetiska arv.

För det är en stad som ständigt befunnit sig under olika herravälden. Från biskop Alberts Svärdsriddarorden via Hanseförbundet, Tysk-romerska riket, Litauen, Svenska imperiet, Ryska imperiet, Sovjetunionen, Nazityskland och slutligen åter i Sovjetunionens händer. Landet och staden har alltid varit ämne för sin tids stormakters intressen.

1991 vann man slutligen sin frihet från Sovjetunionen och gick tretton år senare med i både NATO och EU. Letterna är med andra ord ett folk som vet vad det betyder att leva under totalitära regimer. De vet att värdera sin frihet. Eller borde åtminstone veta att göra det.

För vad som slog mig när jag vandrade runt i Gamla stan och city var hur övervakad man hela tiden kände sig. I varenda gathörn satt det minst en eller ett par övervakningskameror. Övervakningskameror överallt. Poliser patrullerade gatorna i par och par. Ve den hemlöse människa som lägger sig till ro i denna historiska miljö. Vid frihetsmonumentet patrullerade dessutom fullt beväpnade soldater och en bit därifrån hängde några skinnjacksklädda typer och spanade på alla som rörde sig i området. Den chauvinistiska stämningen vid detta monument ämnat att hylla de som fallit för landets frihet var tryckande och påtaglig. Paradoxen mellan frihetshyllningen och den militaristiska inramningen var nästan övertydlig. Staden är alltså i princip till 100% övervakad. Och full av förbud. Överallt dessa jämrans förbudsskyltar. Förbjudet att göra ditt, förbjudet att göra datt. "Inte fimpa här", "inte röka där", "inga hundar", "inga rullskridskor", "ingen glass", "ingen öl", "inte fotografera", puh ... Jag har aldrig skådat så många rökförbudsskyltar i hela mitt liv.

Frihet handlar inte enbart om nationell autonomi. Det handlar även (och kanske snarare) om individuell sådan. Letterna tycks omedvetet ha byggt stängsel runt sig själva. Ett stängsel av mångskiftande och var för sig obetydliga förbud uppbackat av en mur av kameror och väktare. Under min vandring i denna komplexa och intressanta stad insåg jag vad vi måste försvara. Det är lättare att vinna frihet från imperier än att vinna frihet för människor. Individens ofrihet är nämligen inte lika tydlig som nationens och har inga flaggor. Skapar vi en ofri miljö spelar det ingen roll om scenen för våra liv heter Tysk-romerska riket, Sovjetunionen eller EU.

Den frihet som vi måste värna är viktigare än alla världens monument.

Avslutningsvis vill jag tipsa om det utmärkta öl, Aldaris, som jag hade nöjet att pröva på under mina åtta timmar i denna vår östliga grannstad. Enbart en sådan sak är väl värt ett besök.

onsdag 18 maj 2011

Statsfeminismen: en krigsförklaring.

Vad vill statsfeministerna? Vill de att vi ska ta av oss våra genusstereotypa glasögon och se de kvaliteter som finns bortom folks könstillhörighet? Strävar de efter ett jämlikt samhälle där kompetens är viktigare än vad man har mellan benen?

Nej, jag tror inte det. Statsfeministerna vill ha ett krig mellan könen, inte jämlikhet och rättvisa. De strävar inte efter att göra våra könstillhörigheter sekundära utan efter att förstärka dem tills det enda som betyder något är om vi har fötts med XX eller XY-kromosomer. De är könstillhörighetens motsvarigheter till rasister och kämpar för att skapa könstillhörighetens motsvarighet till apartheidstaten. Det spelar ingen roll om du är den som alltid diskar, städar, tvättar kläder, stryker, tar hand om barnen eller handlar mat på Konsum. Är du en man så kommer du alltid att vara deras fiende och en som förtrycker kvinnor. Då har du nämligen fötts med fel kromosompar och är därmed en del av "Den manliga könsmaktsordningen" (statsfeminismens eget ZOG).

Statsfeministernas överideologer heter ofta "af" eller "von" i efternamn, har lägenhet i Östermalm eller Gamla stan och fina titlar med universitetsanknytning. Och trots alla de privilegier som de ärvt lägger de gärna ord i tonårstjejers eller sexarbetares munnar. Vad tjejerna själva har att säga är inte lika viktigt, för de kan ju vara lurade av patriarkatet - till skillnad från genusprästerskapet vilka är födda med att bära sanningens klart lysande gåva i sina munnar. De är en samling frigida tanter som hatar sex. I likhet med andra fundamentalister anser de nämligen att sex är djävulens verk. För att fortsätta analogierna: Djävulen är "Patriarkatet" och sex handlar uteslutande om underkastelse och övergrepp. Sex är jättefarligt. Porr är farligt och borde förbjudas. Nakna kvinnokroppar är jättefarliga och borde täckas med kläder. Allt som lockar män till att objektifiera kvinnokroppen är livsfarligt och borde förbjudas. Farligast av allt är sexuell frigörelse eftersom den inte betraktar kvinnor som viljelösa offer utan som jämlika sexutövare, vilket inte passar in i den statsideologiska världsbilden. Kvinnor är passiva, män är aktiva och sex är våldtäkt.



Som om analogierna inte slutade där; Statsfeministerna har sin egen sharialagstiftning: Antisexlagstiftningen. I antisexlagsbuketten ingår exempelvis den berömda sexköpslagen och det senaste förslaget - Lagen om samlagskontrakt (SOU 2010:71) som innebär att ... tja .. ett kontrakt måste skrivas för att få ha sex.

Jag citerar Jessica Rosencrantz (riksdagsledamot och ordförande i MUF) ypperliga svar (SvD, 13/5 2011) på feministtanten Madeleine Leijonhufvuds brandtal till den nya morallagens försvar:

”Den 15-åring som halvsovande blir penetrerad bakifrån på soffan hon fått låna när nattbussen gått – hon får skylla sig själv.”

Det skriver Madeleine Leijonhufvud (8/5) och argumenterar för att sex utan samtycke borde vara våldtäkt i fråga om ungdomar. Men exemplet är missvisande, avslöjar en föråldrad syn på tjejer och saknar helt verklighetsförankring.

Enligt nuvarande lagstiftning och praxis krävs det inte fysiskt motstånd för att ett samlag ska vara våldtäkt. Det räcker med att säga nej. Om flickan i fråga skulle befinna sig i ett hjälplöst tillstånd på grund av berusning, medvetslöshet eller dylikt är samlag alltid våldtäkt, med eller utan ett nej.

Vad menar då Leijonhufvud med sitt exempel? Att nyktra, normala och friska tjejer är hjälplösa våp? Det är en både föråldrad och förnedrande föreställning. Unga flickor som missat nattbussen är inget skäl att införa en sträng samtyckeslag.

Vidare är verkligheten helt enkelt sådan att unga killar och tjejer i dag varken ger eller begär något uttryckligt samtycke vid sex. Frivilligt, lustfyllt och kärleksfullt sex föregås inte av formella godkännanden – det kan ingen paragraf ändra på. En samtyckeslag skulle bara innebära att var och varannan ungdom blir både våldtäktsoffer och gärningsperson. Det är fullständigt orimligt!


I statsfeministernas värld smetas våldsamma överfall i parker tillsammans med samlag utan kontrakt och köp av sexuella tjänster ut till ett intetsägande "övergrepp". Detta är både ett hån mot offer för riktiga våldtäkter och mot män som utan skuld anklagas för övergrepp. Män kan förövrigt aldrig utsättas för övergrepp. Män kan heller inte sälja sex. Detta trots siffror som pekar på motsatsen. De är och förblir förövare. Det ligger nämligen i mannens natur. Statsfeministerna lider nämligen av en ytterst essentialistisk syn på människan: närmast att likna vid rasbiologiska resonemang. Ty trots deras förment konstruktivistiska inställning faller de ständigt tillbaka på resonemang som bottnar i naturliga egenskaper och genetik:

Män är och förblir avskum. Deras handlingar har ingen betydelse för hur de skall betraktas. Statistik och forskning är också irrelevant. Såtillvida det inte stärker statsfeministernas resonemang; därav den påhittade "vetenskapliga" disciplinen genusforskning (vilken är skapad enkom för att styrka statsfeministernas påståenden) samt inpetandet av "genusvetenskap" i diverse kurser och utbildningar över alla universitetens ämnesgränser - från matematik till etnologi. Allt skall bevisas med genusvetenskap, liksom allt inom Sovjetsamhället skulle bevisas med den historiska materialismen. Är matematiken genusneutral? Borde historia inte heta herstoria? Är nationalekonomi ett uttryck för patriarkatets förtryck av kvinnorna?



Kvinnor är i sin tur offer och änglar. Eller kanske snarare: horor eller madonnor. För inte alla kvinnor är heliga och rena. De som älskar att ha sex med män, de som sexarbetar, de som strippar, de som gillar porr. Alla är de fallna, nedsmutsade av männen och lurade att uttala männens åsikter.

Genusprästerskapet har tämjt en hel hord av lagstiftare och mediepersonligheter. Riksdagen är deras verktyg i den världsliga tillvaron bortom de genusvetenskapliga sanningarnas höga sfärer. Riksdagsmännen är i sin tur en samling fega krakar som (med få undantag) viftar på svansarna och lägger sig på rygg för att framstå som mest politiskt korrekta. De skämmer ut Sverige inför en hånskrattande omvärld och placerar landet bland världens sexualfientliga fundamentaliststater.

Jag förklarar öppet krig mot statsfeministerna. Tiden för dialog är förbi. Fundamentalister vägrar att lyssna på vettig argumentation. De är gamla och vet att snart kommer att förlora och förpassas till idéhistoriens sophög. Därför kämpar de med näbbar och klor för att driva igenom sitt genutopia - deras kalifat - Medeastaten. Låt oss enas i kampen. Vi är många och kommer att vinna. Vi kommer att krossa deras sjuka och degenererade ideologi.

Tillsammans kan vi driva riksdagen och Sverige i rätt riktning.

måndag 16 maj 2011

Partidagarna i Rostock är över ...

... och FDP (Freie Demokratische Partei) har valt en ny ledare i Philipp Rösler efter den avgående Guido Westerwelle. Partiet har även annonserat en kursväxling bort från den alltför medgörliga linje som förts gentemot kristdemokratiska regeringspartnern CDU/CSU.

Jag välkomnar detta val. Rösler är en ung, dynamisk och sympatisk man som kan klara av den svåra uppgiften att leda FDP bort från det dåliga väljarstöd som drabbat partiet sedan rekordvalet 2009 då man fick 14,6% av rösterna. Han föddes 1973 (oklart vilket datum) i staden Khanh Hung i den då sydvietnamesiska Ba Xuyenprovinsen (nuvarande Soc Trang) och adopterades från ett katolskt barnhem av ett barnlöst par från Hamburg, Tyskland. 1992 gick Rösler med i partiets ungdomsorganisation och har sedan 2009 varit landets hälsominister inom den svartgula regeringskoalitionen.

Företrädaren Westerwelle var tidigare mycket populär bland väljarna och sades under valet 2009 orsaka en så kallad "Westerwelleeffekt" vilket ledde till det goda valresultatet. Som öppet homosexuell och motståndare till morallagar sågs han som en bra motvikt mot konservativa regeringspartiet CDU/CSU. Efter valet har han dock haft flera motgångar. Bland annat ett par pinsamma intervjuer där Westerwelles usla kunskaper i engelska kom fram. Westerwelles stolpande i det engelska språket har lett till hånfulla smeknamnet "Westerave". Att han dessutom haft som vana att snäsa av journalister har inte gjort honom mer populär i tysk och internationell press. Men framför allt: under Westerwelle har partiet gått med på flera eftergifter som av väljarna uppfattas som ett svek mot dess frihetliga politik. Man har till exempel gått med på höjd skatt på tobak och bensin. Det statliga stödet till krisande bilindustri och banker lyckades dessutom genomdrivas trots FDPs officiella motstånd.

Under Philipp Rösler kan FDP få nytt självförtroende och vind i seglen inför valet 2013. Vi liberaler behöver starka vänner ute i EU och världen. FDP är ett parti som till skillnad från så kallade "liberala" partier i Sverige håller hårt på sina liberala värderingar. Man arbetar mot integritetskränkande lagar och morallagar samt värnar medborgarrätten. Tyskland är EUs till befolkningen största medlem och Europas starkaste ekonomi. Med landets starka ekonomiska tillväxt sedan krisen 2008 har man fått nytt självförtroende i den europeiska politiken. Ett starkt liberalt regeringsparti i detta land betyder mycket för Europas framtida politiska kurs.

måndag 9 maj 2011

Grattis på födelsedagen EU?

Den 9 maj 1950 föreslog den i Luxemburg födde fransk-tyske statsmannen Robert Schuman att de europeiska länderna skulle samlas och grunda en Kol-och-stålunion. Det var startskottet för ett storslaget projekt. Tanken var att främja frihandeln och det politiska utbudet mellan medlemsländerna Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna samt Västtyskland (BRD). Men framförallt gick den kristdemokratiske politikern och dåvarande franske utrikesministerns förslag ut på att förhindra ett framtida krig mellan länderna i en världsdel sargad av två på varandra följande världskrig.

Åtta år senare togs nästa steg i samarbetsbyggandet i och med skapandet av den Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG). EEG omfattade även Storbritannien, Irland, Danmark, Spanien, Portugal, Grekland och (efter återföreningen) det forna DDR. Fusionen gick gradvis. Danmark, Storbritannien och Irland anslöt sig 1973. 1981 gick Grekland med och sex år senare anslöt sig Spanien och Portugal.

1993 togs det första spadtaget till den nuvarande Europeiska Unionen då den Europeiska Gemenskapen (EG) klubbades igenom. EG tog steget från ekonomisk union till en politisk sådan och var på så sätt ett banbrytande försök att förena jämlika länder under en internationell politisk och juridisk organisation. EG fortsatte att leva som en självständig kropp även då att den Europeiska Unionen (EU) växte och samlade allt fler länder under sitt blågula stjärnbaner. Sverige gick, tillsammans med Finland och Österrike, med i unionen 1995. År 2009 avskaffades EG i och med undertecknandet av Lissabonfördraget. EU omfattar idag 27 medlemsländer, en yta på 4,3 miljoner kvadratkilometer samt en befolkning på över en halv miljard invånare.

Så långt allt väl. Men unionen har också blivit något mer än ett internationellt fredsprojekt. Det har också blivit en enorm pengaslukande byråkratisk apparat som anklagas för att styras av industrins lobbyister och som stoppar fingrarna i många syltburkar. Miljarder och åter miljarder skattekronor strömmar in i unionen och pumpas ut i fantasifulla projekt vars värde för dess nettobetalare minst sagt kan beskrivas som tvivelaktigt. Lika avskydd har unionen blivit för att dess skattfinansierade byråkrater vill detaljstyra medborgarnas liv. Många direktiv och regler har föreslagits av unionen genom åren. Vissa har drivits igenom, andra har hamnat i soptunnan.

Under en tid fick gurkor inte vara för krokiga och morötter för knöliga. Servitriser skall inte heller ha för djup urringning. Fick unionens byråkrater som de ville så skulle även snus, surströmming och pepparkakor vara förbjudet. Och med den utveckling som vi idag ser kommer de snart att kunna styra ohejdat utan att störas av krävande medborgarrättsvärnare. Unionens organ ges nämligen gradvis fler och större befogenheter. Glödlampor har man redan lyckats förbjuda baserat på ovetenskapliga påståenden om deras inverkan i den "globala uppvärmningen".

Några regler som byråkraterna sägs vilja genomdriva är:

* Förbud mot kastpilar i barer.
* Förbud mot dubbeldäckare.
* Yoghurt skall döpas om till "fermenterad mjölk".
* Sås och dressing i restauranger skall serveras i individuella förseglade tillbringare istället för i flaskor och tuber.
* Förbud mot försäljning av hembakat bröd och sylt.
* Alla frukter som säljs i affären skall ha ett individuellt klistermärke som berättar om deras ursprung, kvalitet och sort.
* Personal i barer skall ha öronskydd.
* Förbud mot vissa solglasögon på grund av att de är för mörka för bilkörning.
* Professionella fiskare skall ha hårnät till havs.
* Fläskfilé skall inte få säljas med njurar.
* Förbud mot dörrmjölkbud.
* Ginflaskor skall vara runda, ej fyrkantiga.
* Förbud mot alla hjärtans dag-brev till arbetskollegor.
* Förbud mot vissa hundsorter.
* Förbud mot försäljning av färsk jäst.
* Förbud för barn under 12 år att ha fickpengar.
* Storleksstandard för bananer.
* Att kiltar klassificeras som kvinnokläder.
* Förbud mot gunghästar som är under 60 cm höga.
* Förbud mot julkort med religiöst innehåll.

Och listan fortsätter växa ...

Är det en uttröttningskampanj som pågår så att vi till slut blir för utmattade av floden av regelförslag för att orka protestera mer? Så att de kan driva igenom riktigt drakoniska lagar utan att möta motstånd? I så fall har de misstagit sig - jag tänker aldrig sluta att brännmärka vansinnet.

Det är dags för EU att släppa regelpedanteriet och börja fokusera på kärnvärdena: En öppen och gemensam marknad med fri konkurrens, mänskliga och medborgerliga rättigheter samt fri rörlighet mellan länderna.

Fortsätter unionen att utvecklas åt det håll som idag sker med föreslagna återupptagna gränskontroller, allt hårdare gränser mot utomeuropeiska länder, övervakningshysteri mot de egna medborgarna, vansinniga regler som lägger sig i folks privatliv, subventioner som ödslas bort på överproducerande franska bönder, importtullar, allmänt pengaslöseri på en byråkratisk apparat som växer likt en mögelsvamp, politruker som saltar sina löner och ger sig själva fördelar på skattebetalarnas bekostnad ...

... tja, fortsätter den utvecklingen så är Schumans avkomma snart dömd att uppleva sin sista födelsedag.



Inte om EU får bestämma.

onsdag 4 maj 2011

Deklarationen är inlämnad ...



... och man kan pusta ut för den här gången.

Trots att jag har datorvana sedan min första Sinclair ZX Spectrum och trots att jag ofta i evangeliska ordalag talar om den oerhörda nyttan av att använda Internet i alla möjliga sammanhang, får jag alltid stora skälvan när jag skall lämna in min deklaration på nätet. Det var helt enkelt så slutgiltigt förr i tiden då man den andra maj promenerade ned längs Götgatan och lade deklaratinen i en låda utanför Skatteskrapan. När den väl låg i lådan fanns det ingen återvändo. Nu, när man deklarerar på nätet så har saker och ting givetvis förenklats. Men samtidigt uppstod nya bekymmer. Till exempel: Att ladda ned e-legitimationen på en dator med Mozilla Firefox visade sig vara omöjligt då det begav sig. Nu har skatteverket äntligen förstått att det finns andra webbläsare än Explorer så i år behövde jag i alla fall inte öppna den dammiga E7-webbläsaren (som bara kraschar hela tiden) för att genomföra deklarationen. Men som delägare (eller före detta delägare) i företag återstår förstås att fylla i blanketter (K10 och K12) som jag bara delvis förstår mig på. Nåväl, nu hoppas jag att allt stämmer för den här gången.

Det skall vara ordning och reda och lönen på fredag. Och jag betalar gärna skatt om jag bara vet att den används på ett förnuftigt sätt. När jag läser om att en stor del av mina skattepengar slösas bort på att bygga jättearenor, subventionera spanska bönder som dumpar tomaterna i havet eller finansiera "forskning på inuitisk feminism" (ja, ni läste rätt) så kokar det i skattebetalarhjärtat.

Knäckfrågan är nämligen inte om vi skall betala skatt utan hur mycket och vad skattepengarna skall användas till. Skiljelinjen mellan liberal och en socialistisk syn på skattepengar är förmodligen antagandet vem skattepengarna rättmätigt tillhör: Tillhör de skattebetalarna eller förvaltarna? Vem bestämmer vad pengarna skall användas till och hur mycket pengar som skall betalas till "det allmänna bästa".

Samma linje går som ett kirurgiskt snitt i synen på statens förhållande till näringslivet. Vad skall pengarna användas till? Skall vi finansiera icke fungerande verksamheter och avfolkningsbygder av ren solidaritet eller gör sig pengarna bättre på annat håll? Finns det andra sätt att stimulera till ett bra företagarklimat och attraktivare glesbygdssamhällen, till exempel med enklare regler och färre obligatoriska utgifter? Detta är skillnaden mellan konstgjord andning och ett sunt företagsklimat.

Förhållandet Orsak (produktion) - Verkan (välfärd) måste bli klart för alla; politiker, skattebetalare och bidragsmottagare.

En sak är att acceptera skatter (vilket jag tror att nästan alla utom de mest radikala minarkisterna ändå gör), en annan är att kräva att den används riktigt. Slösas den bort struntar många hellre i att betala den. Snickar-Johan som arbetar 60 timmar i veckan vill inte betala hälften av sin lön för att finansiera tomatkastande bönder och inuitforskande feminister. Han vill att pengarna går till skola, vård, omsorg och infrastruktur. Ser han att politiker skor sig på hans pengar och att pengar används till papper- och politikerflytt mellan Strasbourg och Bryssel så tröttnar han. På så sätt uppstår svartarbete. Och man kan egentligen inte klandra honom för det.

Det går även en gräns mellan solidaritet och dumhet.

måndag 2 maj 2011

Obama dödar Usama ...

... men varför visar de en fejkad bild istället för riktiga bilder på den döde terroristledaren?

Jag menar, det var ju ändå världens mest eftersökta man, sedan tio år jagad med ljus och lykta i vartenda gudsförgätet hörn av denna planet. Jag minns för tio år sedan hur Jay Leno sade; "Vet du vad Usama kommer att vara på Helloween? Död!" Då trodde jag honom. Det kommer att ta dagar innan den mannen är död, minns jag att jag tänkte. Sedan dess har de jagat honom och jagat och jagat. Och hypen gick sakta över. Usamavitsarna ersattes med Bushvitsar. Världen blev en enda stort övervakningsdystopi a'la 1984. Fixeringen vid Usamas person byttes ut mot Irakkrigsprotester, Guantanamoprocesser och Abu Ghraibexcesser. Till slut brydde sig ingen utanför USA:s gränser längre riktigt om huruvida Usama levde eller var död. "Han har nog ändå ingen makt" resonerade man. Al Qaida drivs (om det nu fortfarande existerar och är operativt) av andra personer. Kanske är det bara en massa frikopplade organisationer som kallar sig Al Qaida för att rida på terrororganisationens renommé, funderade jag ibland. Så, medan människor dog som flugor i väpnade konflikter runt om jorden, medan amerikanska soldater kom hem i likkistor prydda med den amerikanska flaggan, medan "demokratin och det öppna samhället" försvarades med metoder som aldrig skulle accepteras i ett demokratiskt och öppet samhälle, medan fångar torterades i hemliga fängelser, medan politikerna uppfann nya sätt att spionera på den egna befolkningen och medan den hatade Bushadministrationen byttes ut mot den helgonförklarade Obamaadministrationen, ja medan allt detta hände, försvann Usama in i skuggorna som om han aldrig hade existerat.

Nu är han alltså tydligen död. Min första tanke då jag hörde nyheten på CNN var "Jaha!" I USA jublar folk på gatorna, iklädda stjärnbaneret och uppfyllda av ny lojalitet till fosterland och ledare. I övriga världen spar man på känslouttrycken. En viss lättnad anas, men ingen tror på allvar att vare sig terrorn eller "kriget mot terrorn" har fått ett slut. Ingen tror att vi har sett de sista attentaten mot tunnelbaneresenärer i rusningstid eller de sista påhitten med nakenkameror och massövervakning. De tror bara att en man som orsakat mycket lidande har funnit sitt slut i en villa i Pakistan. Han var en skurk och en mördare, men jag vägrar att fira någon människas död. Jag nöjer mig med att säga "Så gick det!"

Så, tillbaka till min fråga: "Varför visar de ingen bild på Usama?" Frågan kan egentligen bara ha två svar: 1) Obama vill inte riskera sin helgongloria genom att bilder på en massakrerad nemesis sprids över världen. Det är halvtid på hans mandat och han vill gärna bli omvald. Nu rider han på en våg av förnyat förtroende efter nyheten om Usamas död. Han lyckades med det som Bush inte kunde lyckas med. Men hur framstår han i omvärlden om bilden av en sönderskjuten (kanske skändad) Usama sprids till jordens alla hörn? Obama är mediasmart. han begår inte samma misstag som föregångaren i Vita huset. 2) Usama är inte död. Detta skulle i så fall förklara den hastiga sjöbegravningen som inte gav oss ett lik som bevis för Usamas död. Fatta vilken mediakupp det hade varit! Rena månlandningen. Passande inför kommande presidentvalet, men högst riskabelt ifall Usama plötsligt dök upp och sade "Howdy, Ryktet om min död är betydligt överdrivet!" Personligen tror jag dock att sjöbegravningen kan ha haft två andra anledningar. Dels är det det mest pietetsfulla alternativet av många alternativa sätt att behandla kroppen. Dels är det ett sätt att slippa en vallfartsort för diverse Usamaanhängare.

Ja, världens mest eftersökta man är troligtvis död. Jag vill passa på att avsluta denna lilla filosofiska utläggning med en stilla bön: "Låt oss se ett slut på dödandet av oskyldiga människor i ideologiers och religioners namn. Låt oss äntligen se början på det öppna samhälle som vi säger oss vara så måna om att försvara med varje till buds stående medel!" Det är vi nämligen värda.