söndag 11 september 2011

Tio år senare

Som de flesta andra minns jag givetvis vad jag gjorde den eftermiddagen för tio år sen då ett gäng terrorister kraschade in de där flygplanen i tvillingtornen och Pentagon. Jag hade precis kommit hem från IKEA för att inreda den nya lägenheten med min dåvarande flickvän. Vi hade fått skjuts av hennes föräldrar. Min flickvän gick ned för att vinka av dem. Undre tiden satte jag igång teven för att ha lite bakgrundsljud medan jag monterade ihop bokhyllan Billy.

Det var då jag fick se det. Först fattade jag ingenting. En upprörd röst talade om "tusentals döda" och "katastrof" till bilder av rök och en amerikansk karta full av små symboler representerande explosioner. Vad var det som hade hänt? Hade en främmande makt, en nation, slagit till med kärnvapen mot USA? Det kändes helt overkligt. Som att det inte skedde i vår värld utan i en annan hämtad från någon katastroffilm eller science fictionroman.

Så fick jag se dem. Tvillingtornen. Flygplanen som störtade in. Explosionerna. Röken. Och min första tanke var "Det ser ut som en dålig specialeffekt". Som i Independence Day. Det var inte långt innan som jag hade sett en dokumentär på teve om skolmassakern i Columbine och fått höra om de skrotade planerna på att kapa ett flygplan och störta det rakt in i ett höghus. "Vilka jävla galningar" kommer jag ihåg att jag tänkte. "Störta ett flygplan in i ett höghus!" Föga anade jag då att jag snart skulle få uppleva dessa vansinniga planer omsättas i verkligheten. Med ett fruktansvärt resultat. Tusentals döda; kontorsarbetare, brandmän, poliser och många, många andra. Ett land skakat i grunden. Angripet på hemmaplan med garden nere.

Själva tvillingtornen, WTC, hörde till min barndoms ikonoklastiska strukturer. Kurt Russell landade i science fictionfilmen Flykten från New York på ett av tornens tak med ett glidflygplan. Detta var på något sätt profetiskt. En science fictionfilm. Tornen skulle finnas även i framtiden. Det såg vi ju i filmerna. Det var som Coca-Colaskyltarna i filmen Blade Runner. Budskapet var solklart. Tornen finns nu, tornen kommer att finnas i framtiden. Men så blev det inte. Tornen försvann och med dem försvann den framtiden.

Jag grät då berättelserna om de döda började komma in. En kvinna hade ringt hem till sin man som bodde i San Francisco och talat in ett meddelande på telefonsvararen, väl medveten om att hon snart skulle dö. Hon ville bara berätta att hon älskade honom. Kärlek in i döden. En så stark kraft. En man ringde till räddningstjänsten, 911, och krävde att de skulle rädda honom. Han lät nästan förbannad för att de inte kom, att de inte kunde göra något. Samtalet avslutades med ett ångestfullt "OH, MY GOD!" då tornen rasade samman. Tekniken sparade deras ångest och skräck till eftervärlden. Ett fasansfullt sista budskap.

Spekulationerna satte igång innan tornen ens hade kollapsat. Vem var det som hade gjort det? Ett tidigt förslag från någon av experterna på TV4 löd PFLP, Palestinas marxistiska gerilla. Till och med jag med min ringa kunskap om världens betingelser insåg det osannolika i detta antagande. Hur skulle lilla PFLP som inte ens orkade slåss mot Israel lyckas genomföra en så här omfattande operation? Nej, jag såg framför mig en världsomspännande organisation med förgreningar i alla länder. Lite som Spectre i James Bondfilmerna – med undervattensbaser och hemliga laboratorier.

Men det dröjde inte länge innan experterna började peka mot en annan organisation – Al Qaida med den karismatiske ledaren Usama Bin Laden. Bin Laden sades gömma sig i Afghanistan, hos talibanerna, de där jävla dårarna som sprängt de urgamla Buddhastatyerna med bazooka. Jag hade sett honom ett par gånger på teve, i samband med attentatet mot USS Cole och på en engelsk dokumentär om talibanerna. Han såg ganska snäll ut, ansiktet utstrålade mildhet, men det som kom ur hans mun var fruktansvärt. Hur kunde en människa ge ett så kluvet intryck? Alla andra onda människor – Hitler, Saddam, Ayatolla Khomenei, Idi Amin – såg ju onda ut. Detta var en man som man hade kunnat bjuda hem på pannkakor med hallonsylt. Samtidigt var det en man som talade om död och förstörelse som vore det ett mål värt att kämpa för.

Usama Bin Laden blev genast skolgårdarnas favoritsamtalsämne. Barnen låtsades att de var han. Han var en människa som upptog allas våra tankar. All vaken tid och en avsevärd del av den tid vi sov. "Vad skall Usama vara på halloween" frågade Jay Leno på ett teveinslag kort efter elfte september. Svaret löd "Död"! Men det skulle visa sig vara en överdriven förhoppning. Usama gömde sig undan amerikanerna bland likasinnade i Afghanistans berg och Pakistans getherdebyar.

Nästan alla världens länder och regimer släppte sin grudge mot amerikanerna efter attentatet. De var beredda att begrava gamla gräl och att bygga nya broar. Till och med den gamle ärkefienden Khadaffi lovade att skrota sitt kärnvapensystem och vara amerikanerna till lags på alla möjliga sätt. Något som han ödesdigert nog också skulle visa sig vara. Några få ledare vägrade att fördöma attentaten. Bland annat Iraks diktator Saddam Hussein. Något som han å sin sida skulle komma att ångra bittert.

Samtidigt började den västerländska chocken och den påföljande skräcken/paniken över attentaten övergå i raseri och okontrollerbar hämndlystnad. USA:s omedgörlige och bland européer högst förhatlige president George Bush kom med uttalanden och utlåtanden osande av hård retorik. "Axis of evil", "with us or against us", "make no difference between the terrorist and those who harbour them" blev den nya tidens måtton. Amerikanerna krävde blod. De glömde bort att hela världen var på deras sida och förklarade följaktligen krig – mot hela världen.

Även i Sverige var reaktionen extrem. Samma kväll som tornen störtade samman stötte jag ihop med en man på en toalett i Stockholm. Han stirrade på mig. Sen sa han "Nu får vi göra vad vi vill, Det var dom som inledde det". Dom. Det var muslimerna han syftade på. Och intoleransen blev attentatets arvslott. Som ett led i kampen mot terrorismen avvecklades det öppna samhälle som väststaterna svurit att skydda. Man talade om demokrati och "our way of living" samtidigt som man med kraft och lust byggde upp motsatsen – ett övervakningssamhälle där krav på medborgarrätt och öppenhet betraktades med misstänksamhet och hat. Paniken tog underliga uttryck. Spelet Red Alert förbjöds till exempel under en tid för att det innehöll en scen där man som sovjetisk kommendör skulle inta World Trade Center.

Men det mest extrema uttrycket var det så kallade "War on terror" som president Bush deklarerade. Kriget mot terrorismen skulle få kosta vad det kosta ville. I resurser och i människoliv. Och det kom det också att göra. Trots världens protester inledde Bush ett invasionskrig i Irak, tillsammans med europeiska sympatisörer och under det inte så trovärdiga argumentet att Iraks diktator tillverkade "Weapons of mass detruction", massförstörelsevapen. Det fanns ingen bevislig koppling mellan Saddam och Al Quaeda eller några bevis för att Irak hade massförstörelsevapen, men nu var Pandoras box öppen, nu var allt tillåtet. Våldet släpptes fritt över världen. Och blodet skulle flöda.

Utöver det renodlade militära våldet uppfördes tortyrfängelsen i länder runt om i världen. Fångar fraktades med västregeringars (bland annat den svenska socialdemokratiska regeringen och dess utrikesminister Anna Lindh) goda minne via civila flygplatser (bland annat Bromma flygplats) till diktaturer såsom Egypten, Libyen och Syrien för att torteras och mördas. På det amerikanskt kontrollerade fängelset Abu Ghraib begicks fruktansvärda tortyr- och sexövergrepp mot civila irakier. Ambulanspersonal, journalister och vanliga stadsbor mördades med anfall från himlen eller inför arkebusionspatruller. Fångar fördes till den amerikanska Guantanamobasen för att förhöras och utsättas för behandling som var förbjuden på det amerikanska fastlandet.

Den störtade Saddam hittades och avrättades. Men våldet bara tilltog. Irak hade inte haft några kärnvapen då USA invaderade. Det hade heller inte haft något Al Quaeda då amerikanerna gick in. Det hade det däremot nu. Al Quaeda blommade upp i den sekulära diktatorns frånvaro och landet badade i död, blod och sekteristiskt våld. Så småningom försvann krigets arkitekter Bush och Blair från sina maktpositioner. Den nykonservativa ideologi som predikat att USA hade rätt att angripa vem som helst var som helst började kännas härsken. Den hade skapat ett moraliskt urholkat USA. Ett moraliskt förfallet västerland, långt ifrån de värden som det påstod sig värna. Kriget i Irak och Afganistan kan ha kostat en miljon människoliv fram till dags dato.

2008 valde USA en ny president. Barrack Obama. En president som gick på val med löften om att ta hem soldaterna från Irak, att avsluta de nyimperialistiska krigen och att stänga det ökända Guantanamofängelset. Men så här tre år senare ekar fredspristagaren Obamas ord allt mer ihåliga. Krigen rullar vidare, Guantanamo har inte stängts och den militära budgeten börjar anta astronomiska proportioner.

Då Usama Bin Laden väl hittats och dödats av amerikanerna så var det väl ingen som längre trodde att någonting skulle ändras nämnvärt. Och det tycks det inte heller ha gjort. En trötthet börjar sprida sig över världen. Särskilt i ett USA vars ekonomi förgjorts av tio år krigande. Nya terrorattentat har genomförts. Bland annat i Norge. Men den här gången var det en kristen fundamentalist och ingen muslim som gjorde det. Och till skillnad från den elfte september valde norrmännen att leva som de lärde. De bemötte hotet mot demokratin med mer demokrati.

USA idag är ett helt annat land än vad det var innan det där attentatet för tio år sedan. Det är utmattat. Inte längre världens självklara ledare. Utmanat av uppstickare som BRIC-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina). Drunknande i statsskulder orsakade av krig och allmänt slöseri. Moraliskt och ekonomiskt skadat. En ny rörelse, Tea Party, har uppstått med krav på återgående till den isolationistiska och sparsamma politik landet fört innan det drogs in i ett annat krig genom ett annat angrepp inom landets gränser – Pearl Harbor. Det är inte längre de nykonservativa som har initiativet i den amerikanska högerpolitiken utan deras och demokraternas utmanare, Tea Party.

Men förändringen har även resulterat i en nedgradering av USA:s kreditvärdighet. Amerikanska kreditvärderingsinstitutet Standard&Poor's bestämde sig under gångna månaden att ta ifrån USA högsta betyget AAA. USA är inte längre toppvärderat. De amerikanska medierna valde att reagera genom att med näbbar och klor angripa S&P:s omdöme, att kräva att ett federalt kreditvärderingsinstitut skulle skapas samt att anklaga Europa för alla USA:s problem. Men innerst inne vet dom nog att svaret är ett annat: 9/11 blev USA:s öde, inte på grund av attentaten utan på grund av reaktionen. De tycks ha lyckats med det som terroristerna aldrig hade klarat av.

Så låt oss minnas attentatets offer och låt oss äntligen hoppas på en bättre och fredligare värld. Det börjar bli dags att skapa en sådan. För jag har inte ens kvar den där hyllan som jag skruvade ihop för tio år sedan, men följderna av attentatet kommer att följa mig och alla andra under resten av våra liv.

måndag 5 september 2011

Hur många offer skall kriget mot brukarna tillåtas kräva?

Droger tycks vara ett enkelt sätt för politiker att vinna enkla poäng, för tidningar att sälja lösnummer och för poliser att förbruka sina resurser utan att behöva lösa några svåra brott. Utredningar läggs på hög. Inbrott, övergrepp och mord förblir ouppklarade medan polisen jagar drogbrukare i storvulna massoperationer. Senaste exemplet på denna exempellöshet var då polisen under en konsert arresterade inte mindre än 104 personer för det tveksamma brottet att inneha och bruka droger. Det framkom inte vilka droger som polisen fann men man kan nog gissa att det rörde sig om cannabis – en drog som redan avkriminaliserats och legaliserats i vissa länder och delstater på grund av sina ringa skadeverkningar i jämförelse med exempelvis alkohol.

Polisen tycks ha punktmarkerat konserten i fråga på grund av de musikstilar som där förekom – reggae och hiphop). Kanske punktmarkerade de rentav huvudakten Timbuktu som en reaktion på hans önskan att Sverige äntligen legaliserar bruk av cannabis.

Men här kommer det värsta: Hälften av de arresterade hade aldrig tidigare varit i kontakt med polisen. Detta innebär att polisens gjort brottslingar av människor som inte tidigare varit till besvär för någon annan. Detta genom usel prioritering och orimliga lagar. Inga offer – inget brott är en gammal sanning, men den tål tydligen att upprepas. Om och om igen. Den repressiva linjen är i praktiken ett krig mot brukarna – ej mot drogerna. Det är i detta fall polisen och inte drogerna som förstör människoliv. Politikerna är naiva om de tror att de hjälper missbrukarna genom att brännmärka oproblematiska brukare som kriminella. Det är ett tecken på en vansinnig och urartad politik då man skickar poliser till konserter för att massarestera harmlösa brukare.

Men det finns förnuftiga röster även i Sverige. Magnus Linton har skrivit en alldeles utmärkt artikel där han pekar på att svensk drogpolitik dödar missbrukare och stämplar brukare. Jag citerar ett stycke:

Trots att fler missbrukare dör i Sverige än i andra länder råder konsensus i riksdagen om att landet är ett narkotikapolitiskt föredöme. Vi lever i en drogpolitisk paradox. Den bygger på sju missuppfattningar, tre osorterade fakta och en irrationell värdering. Sant är tre saker: a) jämförelsevis är det påfallande få svenskar som prövar narkotika, b) i fråga om antal tunga missbrukare ligger Sverige på EU-genomsnittet medan mer liberala länder som Nederländerna och Tyskland har färre, och c) den narkotikarelaterade dödligheten i Sverige ligger dubbelt så högt som EU-genomsnittet.


Det är dags att göra skillnad på brukare och missbrukare (då det gäller narkotiska preparat, mat, alkohol och allt annat som våra hjärnor kan göra oss beroende av). Samhället skall givetvis ge missbrukaren stöd att sluta. Brukaren skall de däremot ge tusan i. Börjar de bråka med brukarna och med hot, straff och vårdprogram försöka få dem att sluta så förstör de bara människoliv.

Det är ett fruktansvärt slöseri med offentliga resurser samt individuella livsutsikter och möjligheter. Människor som håller ordning på sina liv kan få hela tillvaron vänd upp och ned. De ser sina karriärer förstöras. De kan tappa kontakt med partner, familj och vänner på grund av myndigheternas framfart. Det är inte enbart brukaren som blir lidande av detta utan även dess nära och kära. Brukaren blir stämplad som kriminell och offer fastän han/hon kanske var en människa som klarade sig alldeles utmärkt innan väl- eller illamenande myndigheter gick in med blåljus och lagbok. Till och med det samhälle som myndigheterna finns till för att skydda blir lidande då yrkesverksamma och duktiga människor avlägsnas från yrkeslivet för att tillbringa tid i fängelset/vården eller sjunker ned i bötesskuldfällor.

Stöd missbrukare (av alla slag) då de vill sluta. Men låt brukarna vara ifred. Att jaga brukarna är enbart att göra dem en björntjänst och, i slutändan, rent kontraproduktivt för samhället i övrigt. Bruk och innehav av droger måste avkriminaliseras. Det är inte enbart billigare och mer effektivt utan även mer humant än den nuvarande hårda svenska repressiva linjen.



Om polis och politiker kunde lyssna till förnuftiga resonemang.