söndag 11 mars 2012

Apropå ...

... hon, han & hen förresten.

söndag 4 mars 2012

Därför lämnar jag pp

2008 klubbade en splittrad riksdag igenom den hårt debatterade och omtvistade FRA-lagen. Detta gav Försvarets radioanstalt rätt att spana på gemene man och misstänkliggjorde därmed hela den svenska befolkningen. Detta var för mig droppen i den integritetskränkande bägaren. När medborgarrätten stod på spel tycktes det för mig bara finnas ett tänkbart alternativ - piratpartiet.

Och visst fanns det en glödande entusiasm i kampen mot övervaknings- och storebrorssamhället. Det kokade bokstavligen i grytan och de upprullade ärmarna fyllde mitt hjärta med hopp. Nu skulle vi slå tillbaka Bodström och Ask och höja våra lansar för de medborgerliga fri- och rättigheterna. Vi såg en civilisation stå på spel. Å ena sidan fanns vi, de tappra riddarna som beväpnade oss med ord och argument. Å andra sidan stod de, de som under täckmantel av de tre T:na (trafficking, terrorism och trakasserier) var beredda att förstöra allt som våra förfäder byggt upp sedan Gutenberg laddade sin första tryckpress.

Det dröjde dock inte länge förrän mörka moln tornade upp sig längs den piratistiska horisonten. Det knorrades i paradiset. Det var ungefär vid denna tid som jag blev moderator på piratpartiets interna forum. Och där inne rådde det ingen stiltje. Debattens vågor gick höga och all den energi som kunde ha fokuserats på myndigheter och makthavare riktades istället mot andra piratpartister. Vem var mest pirat? Och vem var minst?

Kodordet lydde ''foliehatt''. Efter FRA-skandalen 2008 hade partiet dragit till sig mängder av nya entusiastiska supporters. Alla med olika ideologisk bakgrund och teorier om världen. Det dröjde inte länge innan ordet foliehatt började dyka upp här och där. Foliehattar var alltifrån människor som gillade Alex Jones till de som trodde att de vita spåren efter flygplan bestod av spermiedödande bekämpningsmedel och de som varnade för att myndigheterna använde fluor för att undertrycka folks förstånd. Kort och gott: de som trodde sig ha radiosändare inbyggda i plomberna och som satte på sig foliehattar för att hindra Big Brother för att läsa deras tankar med hjälp av spionsateliter.

Stämningen blev alltmer hätsk och paranoid. Snart började även sådana som ville återinföra guldstandard eller misstrodde varningarna om en global klimatuppvärmning kallas för foliehattar. Partiet skulle bara fokusera på kärnvärdena – kampen mot patent och kampen för fildelning – löd bannorna. Och vi började se de första tecknen på massavhopp. Människor som inte kände sig välkomna i partiet började nu lämna det i ökande skaror. För varje årsmöte drogs svångremmen åt och bredden ströps av.



Perspektivlöshet.

Valresultatet 2010 blev den stora vattendelaren. De hade föregåtts av en vår och sommar med lavinartade massavhopp. Partiet hade lyckats norpa åt sig 0,65% av riksdagsrösterna, 0,29% i landstingsfullmäktige och 0,15% i kommunfullmäktige runt om i landet. En Katastrof med kapitalt ''k''. Partiet hade öppet mål efter FRA-lagen, Ipredlagen och Pirate Baydomen. Ändå förlorade man nästan 35 000 medlemmar mellan nyåret 2010 och valet samma år. Jag menar: hur svårt kan det va? Min förutspåelse inför supervalåret 2014 är att det inte blir mycket mer att jubla över för det kvarvarande antalet pirater. Avhoppen kommer att fortsätta och siffrorna kommer att krympa om inte partiet genomgår en radikal förändring. Men självkritiken uteblir och partiets medlemsantal har halkat ned till 7909 (den 4 mars 2012).

Vad gjorde då partiet för fel? Min analys är att man var var för mån om att vandra den smala stigen. En smal stig som tycktes avgränsas av en enda fråga – immaterialrätten. Integriteten fanns alltid där i bakgrunden. Och det var den som fick mig att stanna kvar trots att tvivlet växte i mitt hjärta. Men man vägrade länge och ihärdigt att ens diskutera en breddning av politiken. Minimalism kontra bredd. Och, framförallt, man höll fast vid den så vördade vågmästarprincipen. Denna princip går kort och gott ut på att man inte har några egna principer utöver de så kallade ''kärnfrågorna''. Något hårdraget: Att man skulle stödja en regering vad den än fattade för beslut, så länge den höll tassarna borta från fildelningen. En princip om principlöshet. Fördelningspolitik? Försvarspolitik? Folkhälsa? Whatever!

En annan sak var kvoteringen. Kvotering är en skapelse grundad i tanken att alla människor inte är lika. Vissa människor klarar inte att ta sig fram i livet på egen hand utan måste hela tiden puttas upp av en hjälpande hand. Detta på de övrigas bekostnad. Kvotering är en misstro mot meritokrati - tron att kompetens kan finnas på alla håll och att den är blind för begrepp som ras eller kön. I könskvoteringsivrarnas värld exempelvis är kvinnor svaga och män starka. Kvinnor måste hela tiden lyftas fram medan männen puttas bort. Denna bana valde piratpartiet att ta in på. Och det har stött bort många liberaler.

Den stora klyftan i partiet löper nämligen mellan socialisterna och liberalerna. Från början var tanken att socialister och liberaler skulle kunna samarbeta under gemensam lila flagg. Men sprickan var uppenbar för alla som ville se den. Som en elefant i rummet. Vissa ledande partimedlemmar försökte överbrygga klyftan genom att profilera sitt parti som ''humanistiskt''. Men den definitionen stämmer inte. Partiet är inte mer humanistiskt än några andra partier i den socialdemokratiska periferin.

I den interna debatten lyser ofta ett hat mot libertarianer igenom. Partiet har sjunkit ned åt vänster och ligger nu och guppar någonstans mellan miljöpartiet och feministiskt initiativ. Den tänkta balans som skulle ge partiet sin bredd och framgång tippade över då libertarianerna och liberalerna mer eller mindre jagades ut av de marxistiskt lagda medlemmarna. Sådant är något av en socialistisk folksport ända sedan de dagar då Marx jagade ut anarkisterna och syndikalisterna ur den andra Internationalen.

Misstron mot äganderätten är orsaken till detta dilemma. Liberaler tror på äganderätten. Piratmarxister tror inte på den. Egendom är stöld, lyder tesen. Därför anser de att fildelning är det högsta goda. Bland vissa har det gått så långt att man jämför äganderätt och liberalism med nazism. Då en pirat (självbetitlad ''marxistisk koptimist'') skrev en tweet om att han helt villa avskaffa äganderätten inså jag att jag hamnat i fel sällskap. Så jag hoppade av som moderator på internforumet.

Jag kan fortfarande tänka mig att rösta på piratpartiet i EU-parlamentet. EU behöver i dessa dagar av datalagringsdirektiv och Actalagstiftning en bråkstake som sätter käppar i övervakningsmaskineriet. Jag tror verkligen att Piratpartiet gör göra nytta på den fronten. Men EU-parlamentet och riksdagen är två helt olika saker. I riksdagen väger plånboksfrågor och fördelningspolitik tungt. Ju närmre väljarna man kommer desto mer tynger plånboken valsedeln i båset. ''Vem skall jag rösta på?'' frågar sig väljarna. ''Skall jag rösta på ett parti med klar ekonomisk politik eller skall jag rösta på ett gäng fildelande halvmarxister som inte har en aning om hur de skall driva ett land?'' Utrensningen av liberalerna har reducerat partiets chanser att komma in i riksdagen till en illusion.

Många bra medlemmar är borta. De har tröttnat. Kvar finns fildelarvänstern och folk som gillar att leka partibyråkrati. Vi pratar om ett parti som har uppfunnit en egen religion mitt i all idélöshet. Koptimism, tron att mänsklighetens räddning heter fildelning. Så länge partiet domineras av filosofistudenter från Uppsala som tillber sina datorer och saknar verklighetsförankring så kommer det aldrig att bli en makt att räkna med i samhällsdebatten. Ingen kan identifiera sig med sådana gökar.

Partiet måste bredda sin politik. Annars kommer det för evigt förbli ett parti för en smal grupp navelskådare. Idag erbjuder partiet enbart problembeskrivningar, inga lösningar. Att slåss mot patentlagstiftningen är inte relevant för 99% av väljarna. Fildelningen är inte heller en högprioriterad fråga i dessa tider av ekonomisk oro och kris. Särskilt inte då alternativ, såsom streamingtjänsten spotify, faktiskt börjar dyka upp. Då folk bekymrar sig för sin egen framtid kan kampen för rätten att fildela lätt upplevas som en lekstuga för bortskämda snorungar. Så behövs piratpartiet i svensk politik? Jag vet faktiskt inte. Partiet har en del bra frågor och det skall ha all respekt för den insats som det gjort för att lyfta fram rätten till den personliga integriteten på den politiska dagordningen. Anna Troberg är en bra och kompetent partiledare. Men idag drivs kampen mot idiotlagförslag som ACTA, Sopa eller Pipa bättre genom nätverk som Aclu eller Avaaz.

Partiet hade chansen att bredda sin politik under höstmötet 2011. Vi var flera som pekade på de fantastiska framgångarna för Berlins piratparti som ju var möjliga tack vare partiets breda valprogram. Men det svenska partiet var för fegt att ta steget ut ur fildelningshörnan. Man får de medlemmar man förtjänar. Nu har mitt medlemskap gått ut. Jag har valt att inte förlänga det och är inte längre medlem i piratpartiet.